Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 1

Napoleons envälde i Frankrike så ifrigt ansträngde sig att uppdraga mellan den representativa och den parlamentariska styrelseformen, och sor våra konservatift reformerande statsmän också skyndade sig att adoptera. Man menade att England mödvändigt skulle gå under på sina parlamentariska former, under det de representativa allena skulle förmå att gifva räddning och läkedom åt det sönderslitna Frankrike. Man har gedan den tiden zett hvad denna så kallade representativa styJrelse innebär, icke blott i Frankrike, utan också i Preussen och äfven på andra ställen. Ett konstitutionellt lekverk, ett demokratiskt sken, Isom enväldet fintligt begagnar för att med -I folkförsamlingarnes tvungna bifall rättfärdiga ;jde mest godtyckliga åtgärder. Äfven de mest konservative bland utländska statsmän erkänna ej denna konstlade skillnad, och vi hafva för några månader sedan återgifvit sjelfva Monsitalemberts kraftiga bevisning för omöjligheten rJaf hvarje annan konstitutionell styrelseform än den parlamentariska. oo Emot ett så slående exempel tycktes värt motparti inom pressen icke hafva något nt landraga, utan striden hvilade, ända tills för Jett par dagar sedan, då Svenska Tidningen l yttrade sig om den nya engelska ministeren, och dervid anmärkte, att sällan har det parlamentariska systemet visat en så vacker Ska som nun, ehuru den i nästa rad påstår detta ha va skett derigenom, att man väsentligen fräng ätt I systemet., Detta påstående stödjes på ten I det följande gifven definitiom af detta system, enligt hvilken det icke skulle vara något hen nat än en beständig strid om makten mellan tvenne aristokratiska partier, toies och Whigera hvilka genom den inom parlam entet erhållna majoriteten oaflåtligen sökte 1 sta hvaramdra ur sadeln, och frånrycka r notståndarse statens embeten, för att så läng e bibehålla dem för sig sjelfva och sina anhä ngare, tills. det ånyo lyckades motpartiet att åt rtaga den, Vi måste bestrida denna för hela 1et brittiska statsmannalifvet förnedrande definitic m. Detmå vara sannt nog, att för den ytliga I etraktaren Englands offentliga lif företett en si idan kast. ning af makten mellan två aristokra tiska kotterier, men endast den yttersta insk rätkning kan undgå att varseblifva de djupare krafter som vid hvarje tillfälle bestämt str dens utgäng. Dessa krafter ,gga utom tjåde regeringen och represer tationen. Vi. hafva mer än en gång erinra? huru litet i sjelfva verket parlamentet styr er, och huru mycket det tar intryck utifrån. af folkförsamlingarne och af pressen som utförer deras talan. Endast på detta sätt F.r det möjligt att ett underhus, hvars sammansättning ännu i så väsentlig grad bestämm sg af aristokratiska inflytelser, kan Tepreser tera den allmänna meningen i landet. En mrinistörförändring i England beror derföre vida mindre, än de konservativa här i landet föreställa sig, på en Russells personliga stiöllning till en Palmerston, eller vissa kotteriledares sammangaddningar för att störta ett tredje parti, och den sista ministörens öde bevisar noggamt huru omöjligt det är för en opopulär regering att bibehålla sig, äfven om det för ögonblicket lyckats ett kotteriintresse att tvärtemot den allmänna meningen spela den efterlängtade makten i sina händer. Äfven de mest förstockade absolutister måste ju erkänna att mgen regering är starkare än den som stöder sig på folkets bifall. Men nu är den parlamentariska formen just den enda utvägen att tillvägabringa en såbeskaffad regering. Ludvig Filip föll derföre att han envisades att styra med ett kotteri som ej hade den stora allmänhetens förtroende. Belgien och England gingo segrande igenom 1848 års kriser endast derföre att den parlamentariska formen försäkrade deras regeringar om massornas bifall. Måhända har vårt eget lands lugn och välfärd under detta stormiga idsskifte åtminstone i någon mån berott på det närmande till parlamentariska former, som åg i vissa af den högsta statsmakten gjorda nedgifvanden åt den allmänna opinionen. Att den nya engelska ministårens sammanättning innebär ett frångående af det parlanentariska systemet är således en fullkomlig sanning. Sällan har det tvärtom blifvit samretsgrannare iakttaget än nu. Den ledande rågan för dagen är frihandeln. Nationen har nstämmigt uttalat sig för frihandeln, och följktligen framstår med nödvändighet ett enälligt frihandelskabinett. Nationens majoriet har uttalat sig för utsträckning af de borerliga rättigheterna, för en utvidgad samvetsrihet, för genomgripande reformer i administraionen, i folkundervisningen och rättegångsväendet, och det nya kabinettet uttalar enhälligt tt dess lösen är utvidgningen af dessa friheer och genomförandet af dessa reformer. Kan ågonting vara mera parlamentariskt, än em egering som så förbundit sig att uppfylla: NRA SEN gensinniga och olada lunna hukar 420 oc