Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 1

: de, till sin egen outsägliga plåga, omkrin Ibland sina medmenniskor, till utseendet rena liksom nyfallen snö, under det ati deras hjer tan äro befläckade af en synd och oredlighet från hvilken de icke kunna rentvå sig., Dessa menniskor bedraga sig sjelfva, sad IRoger Chillingworth med något mera efter tryck än vanligt och en lätt rörelse med pek. fingret. De frukta för att påtaga sig der Iskam som rätteligen tillhörer dem. Dera: menniskokärlek, deras nit för Guds ära, — antingen dessa heliga rörelser verkligen ärc eller icke äro i deras hjertan förenade med de onda makter, för hvilka deras brott öpp: nat portarne, så måste nödvändigt desse sednare alstra en helvetisk afföda inom dem. Men om de i sanning söka Guds ära, låt dem blott icke lyfta sina orena händer mot himlen! Om de verkligen vilja tjena sina medmenniskor, så låt dem göra detta genom att vittna. om samvetets kraft och verklighet, i det de ålägga sig sjelfva en botfärdg sjelf. förnedring! Skulle ni vilja förmå mig att tro, vise och fromme vän, att ett falskt sken kan vara bättre, kan mera tjena till Guds ära och menniskors välfärd än — Guds egen sanning? Tro mig, sådana menniskor bedraga sig sjelfvalx Det må varan, sade den unga presten med likgiltig ton, liksom för att afbryta ett samtal, hvilket han ansåg för olämpligt eller olägligt. Han hade i sanning en synnerlig förmåga i att undfly ett ämne som rörde hans alltför känsliga temperament. Men nus, fortfor han, ville jag veta af min skickliga läkare om han verkligen anser mig hafva dragit nytta af hans vänliga omsorg för denna min bräckliga stofthydda?, Innan Roger Chillingworth hann att svara hörde båda, från den närbelägna kyrkogården, ett klart, vildt skratt af en barnaröst. Då presten instinktmessigt såg ut geriom det öppna fönstret — ty det var sommar — blef han varse Hester Prynne och lilla Perla på gångstigen, som gick öfver kyrkogården. Perla var skön som dagen, men i detta skälmska, b j j j