Aftonbladet – 11 januari 1853, sida 3

Alphonse de Lamartine. I. : I franska tidningen Siec!e, har den bekant kritikern Eugene Pelletan nyligen börjat e1 serie af artiklar öfver Lamartines Histoire de la restaursation,. Den första af dessa ar tiklar, som rörer författarens person, hafva v föreställt oss skulle läsag med intresse äfver i vårt land, och vi meddela den derföre i öf. versättning. Innan vi tala om boken, säger hr Pelle. tan, låtom oss tala litet om mannen; ty tiden är kommen att återinsätta hvar och en i sin plats och återbringa ordningen i historien. Det var nyss efter restaurationen. Den diktande förmågan, inspirationen i Frankrike var uttömd. Ungdomen läste Parny; den kände ingenting bättre än denna poesiens drägg, som på sin höjd duger för hufvuden hvilka ännu äro yra af krutlukten. Döda andra och dö sjelfva, det hade man förstått; men man kunde ej mera känna och begripa. Tiden ville så. Lyckligtvis framstod i detta ögonblick Lamartine, för att åt Frankrike återgifva poesiens förlorade hemlighet. Grundläggare af en ny race, talade han ett språk som den framfarna tiden icke kände. Det var tviflet, det var förboppningarne, det var den dunkla, hemlighetsfulla aningen, det var entusiasmen och det oändliga. Han gaf en annan riktning åt menniskosjälen, som ända dittills var försänkt i materialismen. Han ingaf den en bäfvan för sitt öde, han lärde den de högre sträfvandenas konst; han tillvägabragte inom känslans område samma revolution som Descartes åstadkommit inom tankens. Aldrig hade ordet svingat sig högre upp i lyrikens himmel. Nu kunde framtiden ändtligen göra sitt upprop; den pånyttfödda anden var färdig att gifva sitt svar: här är jag. Från den tiden utgör Lamartines snille en del af franska folkets lif: i dess bästa ögonblick är han alltid med dem; han tar del i hvarje inre drama af dess dagliga lif. Man älskar, man lider, man svärmar, alltsedan dess till skiftes med bonom under den, hvarföre skulle vi ej säga, gudomliga form som han har gifvit åt kärleken, åt svärmeriet, åt smärtan, åt förhoppningen. Hans poesi är den andliga naturens allmänna språk; den tränger igenom allt; hela atmosferen är full af dess doft. Det finnes ej i Frankrike en dal eller slätt, som ej om aftonen hört en kadens af dess röst och upprepat den i vindens susning. Då en känsla talar högt, upprepar den ofrivilligt en af Lamartines verser. Sedan trettio år har hang snille varit en stum förtrogen åt den starke och den svage, åt den unga qvinnan och den stapplande gubben. Gån till honom j alla som sucken, ty för hvarje sår har han en balsam, ty hans rena vers har gifvit kärleken en värdighet mera. Den unga flickan inslumrar vid läsningen af Lamartines verser, i hvilka hon återfinner uttrycket för sina första vårsvärmerier. Hon känner efter denna stund att hon har en skyddsengel mera vid sin bädd. Skalden som gör modren kysk, uppfostrar en son åt dygden. Ötfverallt hvar det finns en ren cch god känsla, har Lamartine utsått dess frö, Han har förstorat menniskosjälen med allt det! ideella svärmeri, hvarmed han mättat henne,!