Aftonbladet – 11 januari 1853, sida 3

Han har gjort ännu mer. Han har lärt åliIderdomen att dö. En redlig man, restaura,Itionens förnämsta statsman, läste honom på Isin dödsbädd, såsom Cato af Utica läste Phe;Idon, och i sin dödsminut bad han att en vers .Jaf siaren, en protest mot förintelsen, måtte Ifrån hans grafsten hugsvala vandrarens blickar. I Och han hade rätt. Ty Lamartines sång Thär nere har varit en fortklingande lofsång åt .Jodödligheten. Man tycker sig höra på hans läppar liksom ett på odödlighetens fläktar framburet genljud från andra verldar, till den grad lär hans ord en tjusning, en harmoni, en vänIskap och en vällust för anden. Man läser Idet och finner det skönt; man läser om det Joch finner det ännu skönare. Misstro detta snille. Det tillåter ingen förströelse. När det lär sublimt i denna vers, är det lika sublimt li den följande. Jag kriticerar honom icke; jag beundrar honom, och om det finnes nåIgon bland oss, nog vanlottad från sin födelsetimma för att icke begripa honom, den vill Jag utpeka inför allt hvad ännu återstår af ädla menniskor i vårt land. Den menniskan har säkert något naturfel. Sådan är skalden. Då han uppkallat till lifg vår själs skönaste förmåga, drömde han sig på sidan om poesien en annan bestämmelse. Med eller utan skäl var tiden upprörd. Lamartine ville också lägga hand vid verket; han inträdde i deputerade kammaren. Friheten har det goda med sig, att kon kallar urvalet af intellektuella förmågor till deltagande i det politiska lifvet. Hon öppnar en ny väg till utmärkelse för hvarje utmärkthet. Ett lätt sorl af ironi mottog skaldens första uppträdande i tribunen. Hvad hade denne drömmare der att göra, han som ögonblicket förut kom nedklifvande direkte från stjernorna? Han trodde att det ännu fanns utrymme i Frankrikes representation att anbringa ett ord som ej angick tulltariff och drawback och kredit och stuterier. Han sade att känslan, att stämningen utgjorde en del af menskligheten, och hans äregirighet var att i kammaren föra känslans talan. Han talade om storsinthet och ädelmod att inlägga i lagen, om reform och fribet. Han tog i sin hand den fattiges, den lidandes, den fångnes, den undertrycktes sak. Han ville beveka sjelfva lagbudet, afskeda bödeln, vädra fängelset och beskydda hittebarnet. Är det måhända en möjlighet att ett folk känner? Att det eti ögonbiick älskar, hoppas eller åtrår? Ett folk behöfver äta och dricka, köpa och sälja, det är allt. Lamartine var således en svärmare. Och ändock var det äfven honom ; lätt att markera sin plats på dessa de vises bänkar, på lika afstånd från makten som från oppositionen, och att der med korslagda armar afbida nådens aldrig uteblifvande ögonblick. Han kunde hafva blifvit president, minister, ambassadör, eftersökt, smickrad, smekad och firad i konungaslotten. Han hade en högre äregirighet; han ville tjena framskridandet. Genom tribunen röjde han väg för en ny generation af ider. Han var den förste som visade faran af en stillastående politik, dömd till lamhet för det den icke rörer sig. Han förebådade stormen. Frankrike har ledsamt, sade han, akta er för revolutionen. Man vet nu för tiden om detta ord varit profetiskt. Men då han såg att ju mera tiden gaf honom rätt, desto envisare förstenade sig juimonarkien i sin orörlighet, att ju mer den allmänna meningen ryckte framåt desto mera förlorade kammaren dag från dag demokratiens spår, då sprang han i fatt framtiden för att gifva den sin bestämda riktning, då upptog han åter den första revolutionens grundtanke, och han skref Girondisternas Historia. I stället att tala endastt:ll en grupp af menniskor, talade han till hela nationen. Lamartine hade ett dubbelt ögonmärke dål han författade Girondisternas historia. Han ville förherrliga demokratien och förhatliggöra proskriptionen. Han skiljde i revolutionen två saker, skräckregeringen och grundbetydelsen eller idgen; han bevisade att guillotinep icke var någon konseqvens af iden, och att iden icke var någon ursäkt för skräcksystemet. Nej, bödelsyxan har ej räddat revolutionen, såsom den diktatoriska skolan har påstått. Ty ju oftare den föll, desto oftare måste den falla. Ju mer den offrade, desto häf tigare uppreste den mot sig medlidandets reaktion. Den satte bjertat i harnesk mot de-Jl: mokratien, och till slut är det dock alltid bjertat som har rätt. Då man såg segrarnt från en annan tid, nu öfvervunna, med fängslade händer uppstiga för schavottens trappor, bleka af de anticiperade dödssmärtorna, glömde man ofrivilligt deras långa förtryck, dera: långvariga orättfärdighet; man beklagade, mar vegrät dem, och då deras hufvud hade fallit, zenjöd bullret af detta fall uti deras blod länge och på ett smärtsamt sätt i ens san vete. Gud har i vår själ inlagt känslan vid ankens sida, för att när så erfordras låta dem imsesidigt rätta och upplysa hvarandra. Den na är den andras motvigt i menskiligheten. Sonventet hade förgätit denna naturlag, och let har grymt fått plikta för sin glömska Luamartine har försonat revolutionens synd mo: let proskriberade fjartiet. Han har med cr död ig tår borttvättat fläckarna af det utgjutns Blodet. Han har åt demokratien återgifvit dess irsprungliga storhet, och Frankrike har känt gen sig i denna ärorika förklaring. SE jen akademiska disciplinärmakten anvintl: emot tryckfrihetsbrott. Under denna rubrik intaga vi här de hos sunds akademiska konsistorinm förda proto volter i målet mot hr N. R. Munck at Ro engchöld. Utdrag af protokollet, hållet hos Consistorium Åcademicum i Lund följande dagar år 1852. Den 18 Doacemhar