Aftonbladet – 11 januari 1853, sida 2

Freya på sin char, omsväfvad af Ålfer. Det är glädjande att någon af våra målare sysselsätter sig med framställande af bilder ur vär mythoch sagoverld. Genom skaldernas verk har vägen för konstnären blifvit öppnad till den nordiska fornverlden, och långt flera af de ,bildade skola troligen numera kunna följa honom dit än till det gamla Hellas, om hvars lif och anda mängden ingenting vet och som högst få bland de litterärt bildade känna genom dess skalders verk, utan endast genom ytliga och fragmentariska hörsagor. De nordiska mytherna böra kunna lemna många nya idealer för kroppslig skönhet samt en outtömlig rikedom af nya symboler. Den tid är förbi, då man roade sig med att beskylla Nordens myther för råhet, för brist på originalitet och på alla plastiska elementer. Fogelberg har gifvit en antydning om hvad här kan vara att vinna för bildhuggaren. Men äfven och isynnerhet målaren bör finna rika motiver uti det dramatiska lif, som råder i den gamla gudaoch hjeltehistorien, den roängd omvexlande, innehållsrika och betydelsefulla scener som den företer. Hr Blommår har sedan längre tid tillbaka med förkärlek vändt sig till denna krets. Det är endast: att beklaga. att han stannat inom ett särdeles trångt område af densamma. Han har funnit en vacker qvinlig typ för ljusets smågenier, de mellan gudaoch menniskoverlden sväfvande alfer, som i den nyare folktron nämnas elfvor. Men denna typ reproducerar han ständigt. Man återfinner den äfven här. Freja har här intet drag af gudinna; det är en ung flicka af vek nordisk skönhet, men ingen Asynja. Artisten har synbarligen vikit tillbaka med ängslan från allt som skulle kunna ge någon anstrykning af Afrodite, men han hade icke bordt förbise, att den nordiska oskulden och vekheten här måste förenas med nordisk höghet, att Freja, som gråter guldtärar öfver Öder, icke är något barn, att hon i viss mening äl stridsgudinna, som icke blott råder öfver kärlekens strider i hjertat, med dess mångfaldiga vexling af hopp och tvifvel, svartsjuka och förtroende, utan att hon äfven besöker verkliga valplatser och utväljer för sig hälften a! de fallna, medan Odin tager andra hälften. De henne omgifvande alferna äro äfven sämre uppfattade och tecknade, än på åtskilliga ai konstnärens föregående taflor; de måste framställas såsom sylfidiska gestalter af den mest etheriska lätthet; i både den gamla och nye folktron förekomma de såsom sväfvande, genomskinliga gestalter, nästan saknande individualitet och försvinnande såsom hägringa och synvillor, då man vill fixera dem. Hä äro de knubbiga barn med naiva och puts: lustiga uttryck, hvilka skulle göra god effeki i ett genrestycke. Af J. Berg finnas trenne landskap (N:ris 8, 9 och 130). Det första. ett månskensstycke, är en förtjenstfull tafla. och äfven framställningen af Sigtuna ruiner gör ett fördelaktigt intryck. Af norrmanner Mordt förekomma tvenne stycken, ett kustpart vid Nordkap (N:o 59), ett högst egendomlig och effektrikt månskensstycke, samt (N:o 60 norsk fjordutsigt i solnedgången. — Såson kuriositet förtjenar ett gammalt porträtt a Margaretha Wase, Gustaf I:s syster, hel figw i lefnadsstorlek, någon uppmärksamhet. Mar känner icke konstnärens namn; taflan har for. dom befunnit sig på Djursholm. Bland den stora mängden af exponerade taflor af de gamla skolornas mästare tillåt: oss tid och utrymme blott att korteligen påpeka några få af framstående intresse. Er ammal kopia af Tizians Danae (i museum ut Neapel) tilldrager sig liflig uppmärksamhet fö det mästerliga återgifvandet af den sköna kar. nationen. Denna tafla (N:o 118) tillhör hof. intendenten v. Röök. En till Byströmske samlingen hörande Amor (N:o 79) uppgilve: såsom original af Correggio; den sköna, smältande modelleringen, den fina humor och der glada inspiration som yttra sig i figuren, tal: för dess äkthet. Af Guido Renis slumrand Amor, finnes här en ypperlig kopia, utförd a en konstnärinna ur hans egen skola, Elisa betta Sirani (N:o 111). Isynnerhet finner mai här många värdefulla stycken, härrörande frå! de nederländska konstskolorna. Af Hieron Franck förekommer här en tafla (tillhörig pro fessor Huss), hvilken lärer vara den enda a denne konstaär, som finnes i Sverige (N:( 84). Den framställer en bankett vid hotvet Paris, der konungen dansar en Sarabande me Catharina de Medicis och den unga Mari IStuart spelar klavecin. Maria Stuarts figur ä lypperligt målad och det hela är hållet i e Itrisk och energisk ton. Jan Breughels be römda namn möter oss här i ett stort land Iskap (N:o 75), med den heliga familjen p Iflykten till Egypten. Taflan har varit mycke illa medfaren, så att större delen af det vid sträckta nästan i fogelperspektiv tänkta land Iskapet blifvit nästan alldeles utplånad. Ma ;låterfinner emellertid den något brokiga, me li detaljerna natursanna komposition, som al ltid finnes i de Breughelska landskaperna oc Isom har sin kulminationspunkt i hans stor Iframställning af paradiset. Figurerna på tafla äro målade af Henrik van Balen och ick synnerligen utmärkta. För öfrigt ser man h: åtskilliga smärre värdefulla nederländska taflo; en effektfull röfvarescen aft Pieter Laar (få gin skröpliga kroppsfigur af italienarne kalla Ramboche och vanligen känd under det