Aftonbladet – 4 januari 1853, sida 2

naturen, om man tvang den att lägga sitt hjertas hemlighet i så öppen dager, och i närvaro af en så stor folkmängd. Helt visst, såsom jag sökt att öfvertyga honom, ligger blygseln i syndens begående och icke i dess bekännande. Ännu en gång, broder Dimmesdale, hvad göger du derom? Måste det vara du eller jag som skall tala till denna arma synderskas själ?n Vid dessa ord uppstod ett missnöjdt mummel bland de värdige och aktade herrarne, som befunno sig på balkongen, och guvernör Bellinpgbara tolkade dess innehåll, i det han med en befallande, fastän af aktning något mildrad ton vände sig till den unga prestmannen. — ryBästa mr Dimmesdaler, sade han, vansvarigheten för denna qvinnas själ åligger hufvudsakligen er. Det tillhör derföre er att förmana henne till ånger, och såsom ett bevis och en följd deraf till bekännelse.. Denna uttryckliga uppmaning drog allas blickar på den vördige mr Dimmesdale, en ung prest, som hade kommit hitöfver från et! af Englands universiteter, och medfört all der ridens lärdom till vårt milda skogsland. Hans vältalighet och religiöra nit hade redan för: visat honom om ett högt anseende. Har var en pereon af ett särdeles i ögonen fallande utseende, med en hvit hög panna, stora bruna melankoliska ögon, och en mun, hvilken on den icke med våld saromanpressades, visad benögerhet till en sakta darrning och förråddt jemte en hög grad af nervös känslighet äfvei en stor förmåga af sjelfbeherrskning. Oak tadt hans stora naturgåfvor och förvärfvad kunskaper, var det en min hos denna ung I prest, — en misstänksam, fruktande min, — hksom hos en varelse, hvilken känner sj; helt och hållet bortkommen och förlorad p det vanliga lifvets stig, och endast kan finn sig väl i ensligheten för sig sjelf. Derföre s vidt hans pligt kunde tillåta det, trädde ha afsides i skvggan och tycktes erfaldig son ett barn, men framkom då tillfille gafs mec