Aftonbladet – 4 januari 1853, sida 2

— Ha!landsposten meddelar följande märkliga bref, dat. Hong-Kong d. 25 Sept. 1832, från missionären A. Elgqvist: Då jag nu skrifver dig till, så är det till största delen och hufvudsakligen för att säga dig huru min ställning är och för om möjligt anhälla af dig och genom dig, af en och annan svensk den: hjelp och bistånd, som enligt mina omständigheter och framför allt det allmänna bästa för mitt svenska fädernesland och för mina embetsbröder i Sverige, kan synas vara värdt att skänka uppmärksamhet ät och någon handräckning. Jag beder och hoppas att du godhetsfullt ursäktar mig för det jag uti en sädan sak äfven till dig vänder mig. Du vet huru mycket missionssaken bäde gillas och af mänga förfäktas i Sverige. Men tillät mig säga att missionen, sådan den verkligen drifves ibland hedningarne och till dess djupare tendens, är för de fleste i mitt kära fädernesland alldeles en obekant, en icke anad sak! För min del lät jag mig af Lunds missionsstyrelse utfärdas i fullt förtroende och hopp att jag hade med redliga, redbara svenskar att göra, som tillika voro Lutherska, Svenska kyrkans edsvurne embetsmän och tjenare, så att jag, både hvad timligt och andligt beträffade, hade allt på god fot. Men jag fick lära och af egen erfarenhet bringas till att bäde tro och veta helt annat. Ty hela den tid jag varit i China, har jag varit behandlad och eger fullt grundade skäl till att säga det jag varit endast en utvräkt, uti ett längt aflägset frimmande land utkastad lekboll för vissa individers listiga tillställningar och politiska mätt och steg i hemlandet. Lunds missionsstyrelse har hela tiden misshandlat mig och dermed har den fortsatt och ännu fortsätter, äfven sedan den ganska väl vet att så är! Du torde kanske förundra dig öfver att jag, som du för läng tid sedan lärde känna, kan tala så bestämda och i sjelfva verket betydelsefulla ord, hvilka, i samma män som de i Sverige offentliggöras, tvifvelsutan skola lyda skarpa nog. Men tillät mig att först säga dig, att om du nu säge och träftade mig, sä skulle du helt säkert säga att jag ej mycket förändrat mig, ätminstone icke till mitt mera indragna, stilla lynne och karakter, och sälunda ej af oförsigtighet och i hast hafva fällt de anförde yttranden; och för det andra har jag nu nära i trenne (säger tre) ärs tid stillatigande och tåligt låtit mig behandlas på ett mindre ädelt sätt af dem som sände mig till China. Nu ser jag mig tvungen till att anropa och anlita mina redlige landsmän i Sverige, blott för att komma hem och varda fri frän hela den bedröfliga missionssaken. Om jag vore hemma i Sverige och hade presterlig beställning, så tviflar jag ej att man skulle betro mig på ett lån, som motsvarade resekostnaderne frän China och hem, men Gud vet huru det nu kan gä?! Frän Lund kan jag ej vänta eller hoppas hvarken att de som sändt mig skola bestä mig resepenningar, ej heller ordentligen gifva mig tillätelse att hemresa, och aldraminst att de önskade se mig lefvande tillbaka i mitt fädernesland igen. Detta är bäde enligt med utländsk vanlig missionspraxis och enligt den tvetydiga, dunkla och otillförlitliga missionssakens natur, att missionssällskaperne och deras styrelser ej önska eller vilja att några missionärer skola återkomma till hemlandet. Jag vet ej annat skäl härför, än det att de frukta förati sanningen skall varda bekantgjord derstädes. Jag vet att jag har alla redlige svenska preste -loch andra kristne, som älska den rena, Lutherskö , ) Iskar arbeta. läran, samt kyrklig ordning och skick på min sida och det är för den erkända, gamla, goda saken jag ön Missionen är nägot helt annat, nemli Å ) 3 .Jatt draga mig undan t , Igen sekterism, fanatism, svärmeri och politik, oci I Gud vet om der icke äfvenledes torde finnas Jesui .Itism med i densamma! Jag har säsom en af hjerta den Lutherska läran tillgifven, redlig svensk pres egnat mig ät missionen; men då jag ser att det ä bäde för mig omöjligt och tror att det likaledes skal varda omöjligt för andra svenska prester, att, unde sädane förhällanden som nu existera, både här China och på andra orter i Asien, hvarest missionä rer kunna uträtta något verkligt gagn för de arm hedningarne; sä icke blott anser jag det min plig ifrån hela missonssaken, uta äfven varna andre välmenande, redlige och dug lige svenska prester för att läta locka, bedrag eller sjelfva bestämma sig för att inläta sig med de saken. Det skall bedröfva mig att höra eller