Aftonbladet – 4 januari 1853, sida 1

SINE NS ES SEAN RAR NEN ning bjuder väl nu mera den grönbroderade fracken i franska institutets amfiteater? Ej nog med att dessa institutioner med deras starkt morarkiska prägel förlorat sin vördnadsbjudande och bländande karakter i masgornas ögon. Men äfven fältet för deras verk:samhet har krympt ihop isamma mån som den :allmänna kulturen gjort vidsträcktare eröfrinIgar. Skaldekonsten och vältaligheten i och för sig utgöra ej längre ensamma din andliga odlingens högsta blomsia. Vära högst värderade författare, våra ädiaste skalder, vara djupaste forskare, bafva icke så djupt anslagit nationens innersta tankeoch känslostiängar när de talat från den vittra areopagens fåtöljer, som då de intagit mindre lysande tribuner, ehuru vi visserligen medgifva, att åtskilliga utmärkta afhandlingar, som Franzens och fleras minnesteckningar, förmedligen icke skuile bafva blifvit skrifna, om de icke varit föranledda af akademiens inrättning. Akademiens ändamål att vara en blomstersamling af allt bvad svenska folket eger stort och glänsande i andliga gåfvor, alt utgöra ett prytaneum för dess första intellektuella förmägor, motarbetas, enligt vår tanka, till en betydlig grad af den stiftarens bestämmelse, som ät dees medlemmer förlänar en gärskild och dertill en hög plats i jangrullan. Snillets och sjölsgåfvornas utmärkelser behöfva visst icke något tromanskap för att upphöjas. Deremot är denna raug och denna egenskap af half hofman, hvari akademiens ledamöter jinträda, icke obetydligt binderlig vid deras utväljende. Under lingliga tider har man klagat öfver att svenska akademien allt mer krympt ihop till ett konservativt kotteri, och denna åsigt har ej kunnat väsentligt rubbas af enstaka yttringar af en större liberalitet, som någon gäng på sednare tider lålit förspörja rig. För vår del hafva vi derföre ej ansett det synnerligen vigtigt, hvilka ledamöter akademien väljer, och hafva ej heller funnit det så förskräckligt att den nu senast i friherre Manderström valt en man, som visserligen icke uppträdt såsom författare, men dock på flera sätt ådagalagt intresse för litteraturen och friIkostigt bidragit till dess befrämjande. Sverige har för närvarande en vältalare, men honom vill akademien ej ha, emedan han är liberal, och hberala snillen passa i allmänhet ej kring desg gröna bord. Denna vältalare är Thomander. Men då akademien genom sitt varma bifali åt hr Reuterdahls vid dess sista högtidsdag föredragna politiska pamflett eller konservatift administrativa programm, hvars polemiska hållning mot alla som trott och hoppats på nögra ringa förbättringar i stats-, kyrkooch skolväsende under hans förvaltning icke förfelade att väcka en viss uppmärksamhet, till ,komplett evidens, ådagalade att den numera kan umbära vältaligheten, så finna vi ingenting ondt i att den väljer bland sina aderton sådana som möjligen icke alls tala; Direktören sjelf gick ett steg i denna riktning, då han visserligen talade, ej en utan flera gånger, men så lögt och modest, alt största delen af åbörarne torde hafva stadnat i okunnighet om hans tal andades elegiskt vemod eller blixtrade af finpolerade ordlekskonster. Få äro väl numera de som af Svenska akademien vänta något stort för den svenska bildningen. Det är sannt, den har ännu ett ändamål: att granska, korrigera och bedöma unga författares täflingsskrnfter. Men äfven denna uppgift tycks bli af alt mera underordnad beskaffenhet, då antalet och betydenheten af dessa täflingsskrifter med hvarje är aftager. Annu för några år sedan inlemnades goda historiska alhandlingar; nu är den obundna framställningsformen nästan öfvergifven; endast tre prosaiska uppsatser voro till sista täflingen inlemnade och alla tre, enligt hvad vi hört sägas, underhaltiga. Äfven poesier kunna numera blott undantagsvis belönas med det större priset. Saken är enkel. Poesiens inspirationer låta sig ej längre frarlockas af utsigten om en guldpenning tilldelad af direktörens hand, med smickrande tilltal, i de kuogligas och hela den förnäma verldens åsyn. Tiden har blifvit allvarsammare än så, och väl är det. Den ökta sången, den rätta inspirationen, den ärliga forskningen och den sunda smaken skola aldrig sakna uppmuntran så länge det finnes i norden ett rent Hjerta, en varm känsla, ett oförvilladt omdöme, som kan njuta dess frukter och genom sitt bifall belöna dess ansträngningar. Den litterära domsrätten har öfvergått från de aderton privilegrerade till hela den läsande allmänheten, och derpå har kritiken förmodligen ingenting förlorat. Ehuru Svenska akademiens inrättnivg således tillhör ett förflutet tidehvart, och såsom en icke längre tidsenlig institution förlorat den betydelse, som ursprungligen var densamma illagd, ken den ännu många år fortlefvå ett FYN ANNA GENRE IRAN m REIN samp ch vistelse i öknen, sade borgaren, att lutligen befinna er i ett land, der brottet Ros EA 2 Mm