Aftonbladet – 28 december 1852, sida 3

gen, men om vi ödmjukade oss under den Heliga Anda, skulle den få stä. En hel hop hade nu lemnat prestgärden, för ati plundra och röfva i Ruths hus. Härigenom uppstod en liten paus i de rysliga piskningsscenerna, hvarigenom jag åter fick tillfälle att trösta och lugna fruntimmerna, hvilka jag i sanning mäste beundra, ty till och med fru Ruth, som hade sett sin mans sorgliga slut, förblef lugn med sin lilla flicka på armen och sonen framför sig, under det min hustru stod vid hennes sida. Då fick jag ocksä veta at henne, att länsman Bucht var mördad. Sedan Ruths hus nästan nedbrunnit, kommo allt flera tillbaka till prestgården, der piskningen äter började som förut, men nu mes: på nägra af de stackars fastboende, som de hade hemtat omkring i husen. Ja, tiden blef nu läng, men ännu uppgäfvo vi icke hoppet, ehuru de började för. bereda oss på att vi mäste draga bort med dem, hvartill renar och pulkor redan stodo färdiga. Men nu slog förlossningens timma; jag antager att det var omkring kl. 4 pä eftermiddagen. Aslak Rist kom nemligen till mig och sade, att nu mäste vi stanna i stugan, medan de gingo och tzlade med Aotzifolket, som sägos komma åkande i fullt rentraf. Der sattes nu en man med en stör i handen, för att vakta oss, under det de öfriga gingo mot Aotzifolket. Nu kom det till. ett formligt slag med störar, hvarvid mordbrännarne mäste bita i gräset med blodiga pannor, och en stund derefter kommo Clemets med son och flera till oss och vi voro frälsta. (Forts. följer).