Aftonbladet – 28 december 1852, sida 3

3 fulla scener, påtogo sig sjelfmant ett värf, som kar ske mängen skulle ryggat tillbaka för, ehuru speci ;Ipligt dertill uppmanade honom. De ha på ett he I drande sätt utfört detta värf och det är visst derför en pligt för det allmänna att komma dem till hjel .Joch visa att man erkänner värdet af deras raska be Idrift. Härigenom skulle staten handla i sitt eget ir Ttresse, både genom att dämpa lusten till sådana up; Iträden och uppelda menniskokärleken och pligtkänsla hos andra, om nägot dylikt skulle visa sig på andr Iställen. Sex man under anförande af Magnus Klerk ställets dräpligaste kämpe, äro tills vidare sända ti iprestens disposition. ). Ur ett bref från presten Hvosleff till bisko -IJuell; dateradt Kautokeino den 12 November meddela vi följande utdrag: Måndagsmorgonen omkring kl. 9 stod jag i köke loch samtalade med min hustru om nägot, då plötsli gen, utan att vi i förväg märkt det ringaste oråd fru Ruth med sitt minsta barn på armen och den en Jaf hennes pigor kommer springande in och skrike med fruktansvärdt förvridna anletsdrag: de mörd Ruth. Utan betänkande lopp jag ögonblickligen dit och hvad jag hade betviflat framställde sig då me sorglig sanning för mitt öga. Mellan husdörren oc kramboden midt på gärden låg han utsträckt me ansigtet uppåt, under det en hel svärm, klädda skinn från topp till tä, mera liknande vilda djur ä menniskor, omringade honom och slogo honom me stora störar i hufvudet och öfverallt. Jag märkt snart, att det icke var någon räddning för honom ty han rörde icke en lem mera, icke heller hörd jag nägot ljud från hans bröst. Men dessa betrak telser gingo längt hastigare än jag hinner nedskritv dem. Instinktmässigt for jag mot dörren, der el stod innanför och höll igen. Dock släppte han i mig och jag sprang då in i stugan, derifrän i kam maren, tänkande att träffa länsman Bucht och förm honom att ögonblickligen löpa till Aoutzi efter bjelp under det jag blef hemma hos fruntimmerna, för at trösta dem och dö med dem, om det sä var Gud vilja. Jag fann honom ingenstädes, hvarföre jag me Jesu namn på läpparne kastade mig ned på knä kammaren, dit mördarne snart kommo efter. Hä började då en misshandling med knutna näfvar skuffningar o. s. v., så att jag mäste kasta a mina glasögon för att ej få glas i ögonen. Der efter släpades jag ut på gärden i närheten a det ställe der Ruth mördades, och blef jag hä länge misshandlad till och med af barn, gossa och flickor, som sleto sönder mitt linne, spoltade mig i ansigtet, kortligen gjorde allt möjligt, under de Aslak Persen Rist stod framför mig med vilda ögon ständigt skrikande: daga buorradusa, don bargalagi manna, don siellogodde (gör bättring, du djefvulen barn, du själamördare) och annat dylikt, under de andra skreko: Cuorvo Jesus nama (anropa Jesu namn) Det behöfdes icke mycken uppmaning till det sista utan jag gjorde det af hela mitt hjerta, och Gud va så nädig, att han hela tiden gaf mig godt hopp oci klar besinning. Jag insåg straxt från början de lifsfarliga i att göra motständ mot en flock genon föregående mord i yttersta grad upphetsade van vettingar; men genom mia kännedom om den kret: af föreställningar, hvari de rörde sig, sökte jag met Guds biständ afkyla deras raseri. Detta lyckade också med den ailsmäktiges hjelp. Efterhand had de öfriga gått till prestgården, för att få fatt på frun timmerna, som emellertid hade stängt dörrarne, fö att hålla dem ute så länge som möjligt. Så ble jag då nästan ensam med Aslak Rist på gärden hö: Ruth och han tog då oeksä mig med sig till prest gården, utanför fönsterna, der skolstugan förr haj stått. Medan han här nägra minuter höll på at skaka djetvulen ur mig, sökte emellertid de andrå efter fruntimren, men dä de funno dörrarne stängda. började de öfverallt slå in fönsterna, så att de slut ligen flyktade till handkammaren. Dä också fönstre: der blef inslaget, insågo de, att det till ingenting tjenade att gömma sig längre, utan kommo derföre goåvilligt fram. De blefvo dä förda in i stugan, under det jag ännu stod och talade med Aslåk Rist, för att förhala tiden så mycket som möjligt, för ati hjelp möjligen skulle kunna komma frän Aotzie, då jag hoppades, att om än det mesta kyrkfolket frär dagen förut hade lemnat stället, dock nägra som van ligt skulle stannat qvar och skyndat för att hemta bjelp, då här på platsen icke var nog folk, isynnerhet sedan Mathis Mathiesen med sin familj flyttade härifrån tidigt i höst till Siepe, 2 mil härifrån. För att förvissa mig härom sökte jag ständigt draga Aslak bort i riktningen mot skjutsskaffarens hus, men det lyckades mig icke att få honom längre än till Clements stuga, omkring 100 steg frän prestgärden. Då släpade han, tillika med nägra andra, mig åter tillbaka till prestgärden, der han åter började att besvärja djefvulen. Dä jag frös mycket — jag hade blott en nattrock på och var barhufvad — bad jag honom läna mig en pels, och han drog då af sin AsRa och gaf mig. derjemte rehnvantar och en lapp: det de andra icke läto nöja sig med ätt sår Mini torna, utan togo störar och yxor och slogo till en del bort fönsterkarmarne och kröpo in. Slutliger blef jag då också införd i stugan, der jag träffade min hustru, fru Ruth och den ena af pigorna. Jag bad dem då att skona qvinnorna och höll mig i när. heten af dessa, för att trösta och uppmuntra dem. De kände ocksä, Gud vare lofvad, hans kraft, som är mäktig i de svaga och hade sä mycken fattning, som möjligt var under dylika omständigheter. Jag bad högt på norska, hvarmed de rasande läto sig nöja, om de blott ofta hörde Jesu namn, och detta styrkte både qvinnorna och mig sjelf mycket. Di de rasande sågo att qvinnorna fröso, förbarmade de sig dock äfven så mycket öfver dem, att de också gåfvo dem pelsar. Emellertid kommo några af dem släpande med der andra af Ruths pigor, drängen, madam Kl:eboe med Anthon, Ruths son och några lappar af de fastboende och dä började förfärliga piskningsscener med ris, fö! att döda den gamle Adam, men under detta blefvc fru Ruth och min hustru gudskelof mycket sparade. dels på mina och deras egna förböner, dels väl också på grund äf en gnista barmhertighet, som till och med de värsta odjur till menniskor plåga bibehälls mot det svagare könet. Madam Klzxboe, pigorna och jag blefvo dock gräsligt piskade och jag och dränger tillika bundna om fötterna och släpade omkring pi goltvet under skrik, höjtande och förbannelser. Der pels (Pesk.) jag hade fätt på mig afvärjde docl mänget farligt slag, isynnerhet på hufvudet, hvaref ter de helst sigtade, och jag vet sannerligen icke om jag egt mitt förstånd eller lifvet i behäll om iek( den höga pelskragen varit. Dä de mest rasande ryckt af mössan och vantarne började jag snart blöda i an sigtet och pä händerna, och man kan tänka sig hvil ken syn en sådan misshandling skulle vara för mir stackars hustru. Under innerliga böner till den hög ste varade detta en lång stund, innan vi ändtli gen fingo se ett lysande sken på väggen i köket ge nom dörren till stugan, som stod öppen. Deraf för stod jag straxt, att de hade satt eld på Ruths hus och snart derefter kom Aslak Rist, hvilken jag d bad, att han skulle lösa repet Om mina ben, hvilke han också gjorde och förde mig ut på kökstrappan der han pekade mot det brianande huset med de or EA Lar da sm hära da Ahattärdjilea henna