Aftonbladet – 28 december 1852, sida 3

med afsigt att möjligen framdeles göra honom till e slags fogde, åt hvilken han, när han på kortare tid bortreste, kunde anförtro sina angelägenheter; och el ligt hans åsigt, var den första härtill erforderliga eger skapen hårdhjertenhet, den andra hårdhjertenhet och de tredje hårdhjertenhet, Legree beslöte derför, att alldenstun Tom nu icke var hårdbjertad, så skulle han härda har hjerta; och sedan några veckor förflutit efter Toms ar komst till stället, beslöt han att börja härmed. En morgon, sedan arbetarne blifvit mönstrade f att gå på arbetet; varsnade Tom med förvåning blan dem en nykomling, hvars företeelse väckte hans up; mörksamhet. Det var en qvinna, högväxt och smär med utmärkt fina och små händer och fötter, och nä och prydligt klädd. Att döma efter hennes ansigt tycktes hon vara af en ålder mellan trettiofem och fyre tio; och det var ett ansigte som den, som en gång ski dat det, icke lätteligen kunde glömma; — ett af des som, vid första ögonkastet, liksom intrycka hos oss f reställningar om en vild, bedröflig, romantisk lefnadsh störia. Hennes panna var hög, och hennes: ögonbry gärdeles skönt tecknade. Hennes raka, välbildade näs hennes fint tecknade mun, och den behagfulla formen hehnes hufvud. och hals utvisade att hon fordom mås varit utmärkt skön; men hennes ansigte var djupt fåra af sorgens skrynklor, och af ett stolt och bittert lidand Hennes hy var blek och sjuklig, hennes kinder infalln hennes anletsdrag skarpa, och hela hennes gestalt mage Men hennes öga var det som mest utmärkte hetäne, stort, så djupt svart, beskuggadt af långa, lika svar ögonhår, och medett så dystert, vildt, förtvifladt uttryc!l Det låg en oförvägen stolthet ochtrotsighet i hvarje dre af hennes ansigte, i hvarje krökning af den böjliga lä pen, i hvarje hennes kroppsrörelse; men i hennes ö hvilade en djup, orörlig natt af ångest — ett uttryck hopplöst och oföränderligt, att det på ett förfärligt vig a täck mot det hån och högmod som låg i hela henn sätt att vara. ; Hvarifrån hon kom, eller hvem hon var, visste To icke. Först han fick se henne, gick hon vid hang sid stolt och rak, i den gråa morgonskymningen. Men arbetsfolket var hon känd; ty det vankades mycket ti tande och blinkande, och en dämpad, men likväl sy! bar skadeglädje bland de usla, trasiga, halfsvultna Er ken som omgålvo henne. Jo-der ha vi det; kommit derhän nu ändtligen I sade e