Aftonbladet – 28 december 1852, sida 3

Uppträdena i Kautokeino. (Forts. fr. gärdagsbl.) Jag har besett och undersökt hela den nu fängna rasande svärmen, och det mäste jag säga, att nägonp värre syn kan näppeligen erbjudas. Nästan alla utan undantag ha fått blåa ögon, men det är en småsak; skrämor i änsigtet på kors och tvärs, en mångfald af häl i hufvudet; blodsvulster så stora som en knytnäfve finner man på dem alla. En har fätt ett käkben ssadt och förmodligen hufvudskålen bräckt, då han är lam i hälften af ansigtet. Aslak Hätta har fått en alldeles violett; mörkblå ansigtsfårg, hans hufvud är illa medfaret och han har dessutom mistat ett finger, Ellen Aslaksdotter Sunby, hvilken säsom skarans helgon på sätt och vis var ursprunget och sammanbållningspunkten för det hela, har ocksä fått sin andel af dessa försköningar. På ett par andra äro armarne brutna. En qvinna, som bar sitt dibarn på ryggen, blef under bataljen dödad; då hon med 7 aå 8 fanatiska kärringar stormade fram, jag tror det var mot Johannes Mathiesen, slog han från sig med sina kraftiga näfvar med sädan effekt, att qvinnan, som fiek ett slag på örat, segnade ned för att icke mera resa sig. Under förhöret tillstå de i allmänhet öppenbjertigt hvad de gjort och dölja på intet sätt sin andeli dessa förfärliga missgerniogar. De erkänna att det var deras tanke att utan undantag mnedslä hvar och en som icke ville antaga den enda sanna tron, som var lefvande och verksam i dem. De säga, att de hafva läst, att Apostlarne Moses och Lutherus hafva gjort detsamma och pästä med all fanatismens säkerhet, att vredens allvarliga dag är kommen och de kunna ingen ånger känna, dä de blott äro redskap i Guds hand och till trons förherrligande. De beklaga blott, att de voro sä olyckliga att endast kunna slå ibjäl 2 personer, samt: försäkra, att om de slippa ut igen, är det deras mening: att börja der de slutade Sår Sh de då. med mera erfarenhet k nna verket endast prat; de äro icke blott medtagn: D de se nästan alla matta och nedslagna ut, och jag tror icke, att de längre äro så farliga, som de vilja gifva sig ut för. En af hufvudmännen Aslak Rist, som alltid förr har haft ett ansigte som det leende hoppet, småler icke mera, och under det han mörk och hopsjunken sitter och stirrar framför sig i arresten, har väl redan en liten smula besinning trängt in till honom och lidelsen börjar väl redan lemna litet rum åt eftertanken. Fru Ruth vistas nu hos fogden och man har häruppe, isynnerhet från Kaafjorden, sökt skaffa henne det nödvändigaste. Ehuru så härdt hemsökt, plötsligen beröfvad en ung rask älskvärd man, hus, egendom och uppehälle, är hon dock lugn och resignerad. Äfven på Elvebacken i Alten skall det vara någon jäsning och de i Kautokeino förefallna uppträden innehälla efter erfarenhetens vittnesbörd alltid nägot smittämne, som lätt genom nägon liten yttre anledning kan bryta ut. Dä detta ställe emellertid har en temligen stadslik anstrykning och den heliga fanatiska eller rättare sagdt galna sekten blott utgör en ringa minoritet, så är väl faran här icke så stor för dylika kannibaliska uppträden Ifrån Kaafjordens bruk kan man ocksä lätt erhälla undsättning af brukets 2—300 handfasta karlar. Sedan man emellertid fångat den desperata svärmen med dess hufvudmän och bipersoner, mäste man säkerligen statuera ett exempel och dess värre väl ett allvarligt exempel, och detta väl också på många. Visst är det, att på dessa alldeles okunniga personer, som fara fram med djurisk grymhet, gör allt tal om tukthus, cellfängelse, fängelse vid vatten och bröd o. s. v. allsintet intryck. Också här bekräftar sig, efter prestens och fru Ruths utsago, den erfarenheten, att qvinnorna nästan äro:de värsta vid sådana förfärliga tillfällen, dä pas. sionerna visa sig i all sin stygga djuriskhet. Tänk dig dessa Lappqvinnor med deras dibarn på ryggen, kämpande under de väldsammaste ochafskyvärdaste skrän, med alla vildhetens och rähetens ätbörder, utan annat ändamål än mord och brand och derföre döfva för hvarje bön om förskoning. Det följer naturligtvis af sig sjelf, att de käck: Aoutzi-lapparno icke kunnat vinna sin ärofulla segel utan att också hafva erhällit märkön af denna sorg liga, men nödvändiga strid. Flera af dem äro be tydligt särade, Dessa modiga och raska män, som genast satte sig i rörelse, drifna af de ädlaste beve kelsegrunder, för att göra ett slut pä dessa fasans