Aftonbladet – 28 december 1852, sida 3

nål ur hennes klädning och tryckte in.den ända till knap. pen i köttet på henne. Qvinnan skrek till och reste sig till hälften. ,Statt upp, du-krittur, och arbeta, annars skall jag visa dig en konst till!s Qvmban tycktes för en kort stund Vara sporrad til en onaturlig styrka, och arbetade med förtviflad brådska. Se till att du håller :i-så der, sade kärlen, annars skall du i qväll få skäl att önska att du vore död och begrafven, det-lofvar jag dig ! Jay det önskar jag redan! hörde Tom henne säga; och åter hörde han henne säga: xO, Herre, huru länge? O, Gud, hvi bjelper du oss icke? Utan7att bry sig om allt hvad han derför kunde komma att lida, gick Tom åter fram och tömde all bom ullen ur sin säck uti qvinnans. Ack nej, du får ej göra så! Du vet icke hur grym de skola handtera dig., sade qvinnan, Jag kan uthärda det bättre än du, sade Tom, och var i ögonblicket tillbaka på sin plats igen. Det gick ett ögonblick. . ; Den fremmande qvinnan, som vi beskrifvit, och sor under sitt arbete kommit nog nära för att höra Toms si sta ord, slog nu plötsligen upp sina dystra, svarta ögor och fästade dem för en sekund på honom; sedan tog hon en hop bomull ur sin korg och Jade den i Toms. Du vet ej huru3det går till härs, 8ade hon; annär skulle du ej hafva gjort det. När du väl varit här er månad, så skall du ej hjelpa någon menniska; du skal få göra nog att freda ditt eget skinn.s Gud förbjude det, missis,, sade Tom, som ovilkor: ligt, utan att tänka derpå, tilltalade sin arbetskamrat Mec samma vördnadsfulla benämning, som han varit van at nyttja med de ståndspersoner med hvilke han umgåtts. Gud besöker aldrig dessa traktern, sade qvinnan bit ert, i det hon qvickt fortsatte sitt arbete; och den Hå nande minen krökte åter hennes läpp. g Men qvinnans handling hade plitvit bemärkt af ipå I drifvaren, tvärs öfver fältet, och han KOm fram till Hen ne, svängande sin piska. Hvad nu? Hvad har man här för konster för sig? sade han med en triumferande uppsyn åt qvinnan. Akt dig! Du står nu under min lydnad. 9e dig för, annär jskall jag lära dig! I, En blick, lik em ljungeld, uppflamiåde plötsligen ,dessa svarta ögon; och i det hon gick emot honom, me ryckande läppar och vidgade näsborrår, upprätade ho