Aftonbladet – 18 december 1852, sida 1

s från kl. Of: m. till 4 e. m. RÅ. STOCKHOLM, den 18-:December. Aftonbladet har, hvilket icke kunde vara alldeles oväntadt,. blifvit genom en lång artikel i Svenska Tidningen temligen hårdt ansatt för en förment inkonseqvens. eller motsägelse i det förra bladets yttranden vid tvänne olika tillfällen i fråga om, presterskapets i bufvudstaden ,afiöningssätt. Sistlidne vår nemligen, då fråga först uppstod om en förändring af det nuvatande aflöningssättet till en bestämd reglering, förekommo åtskilliga reflexioner till förordande af en sådan förändring, hvaremot. Aftonbladet med anledning af det under öfverlåggning varande förslaget om en pastoralkönvention för Störkyrkoförsamlingen, nyligen emot detta förslag yttrade, att vid närmare eftersinnande betänkligheter syntes hafva uppstått hos många, som i början hade omfattat iddeh i dess allmännelighet. I sammanhang dermed framställdes ock den allmänna satsen, att fältigHeten att aflöna presterskapet genom frivilliga afgifter utgjorde en förmån för hufvudstaden serskildt, som det icke vore skäl att börtskänka utam att hafva noga pröfvät hvad man sätter i stället. Artikeltörfattaren, i Svenska Tidningen har onekligen rätt deri, att en viss motsägelse vid första påseendet äger rum emellan dessa båda yttranden. Nyckeln dertill är emellertid lätt att äterfinna uti sjelfva ordalagen i Aftonbladets sednare artikel. Vi förblifva nemligen ännu vid den tankan, att det vore ömsesidigt önskligt om en lönereglering för presterskapet i hufvudstaden kunde ske, hvarigenom detsamma komme i en mindre oangenäm ställning i fråga om sina inkomster, än förhållandet nu är genom påskböckernas kringskickande. Men det låter ganska väl tänka sig alt man kan omfatta en såden tanka i alls mänhet, och att betänkligheter likväl kunna yppa sig vid de serskildt föreslagna sätten till förändringens utförande. Eller är det väl nu den första gången som sådant inträffat? Har icke detsamma visat sig förut ganska ofta i andra frågor, der opinionen varit kanhända ännu långt mera enhällig angående behöfligbeten af en reform, d. v. 8 om olägenheterna åf ett närvarande, t. ex. i representationsfrågan, för att välja ett allmänt kändt exempel? Står icke vägen i alla fall när som helst öppen att bringa frågan om presterskapets lönereglering å nyo på tapeten, och behöfver man väl vara dd. att. icke intresset åtminstoue å ena sidan är tillräckligt stort, för att få saken återupptagen? Man bör ihågkomma, att då förlaregleringe: frågan första gängen väcktes, hvilket skedde sistlidet år, så stod den ungefär på samma skick som representationsfrågan år 1834, då känslan af det närvarande representationssättets olägenheter föranledde de bekanta talrikt nafenecknade petitionerna, och då bland an rika Argtrdkarerthalsmma hära och talen underdånig ansökning till konungen om en sådan förändring i representationssättet, att hvarje fullmyndig och sjelfberoende svensk man måtte kunna välja och väljas till representant. Det oaktadt, och fastän regeringens egna ledamöter är 1844 yttrade, atirepresentationsfrågan icke kan falla, hatva viännu ingen ny representation. Hvarföre? Jo, troligen emedan en och annan betänklighet förekommit i frågan om de föreslagna sätten; och likväl lär allmänna tänkesättet nu icke vara mindre, utan tvärtom långt mera ense än någonsin att den närvarande representationen är en olycka, och att en reform deruti vore till och med mera maktpåliggande än en förändring i sättet för presterskapets aflöning. Om tu likaså olägenheter i de hittills föreslagna sätten för sistnäranda aflöning förete sig, är det då så alldeles klokt, ätt genom ingående af partiella konventioher för hvarje församling serskildt, likasom låsa fast sig på flera serskilda håll, och hindra det enda och egentliga, som borde utgöra hufvudföremålet för reformen, hvilket måste vara att få en reglering för hufvudstaden gemensamt, utan att en gång kunna tillvägabringa sportlernas fullständiga försvinnande, hvilket för 085 var ett hufvudskäl, då vi första gången förordade dessa konventioner. Det är sannt, att det är vida lättare avt åstadkömma en konvention för hvarje församling serskildt, och tilläggom, att detta förmodligen äfven mera öfverensstämmer med en del lledamöters bland presterskapet persönliga intresse. Men församlingarna och hufvudstaden li det hela hafva icke skäl att betrakta saken lalldeles på samma sätt, och se här några Jomständigheter gom i detta afseende torde förtjena påpekas. ; en MR on s RR de UL ON