Aftonbladet – 18 december 1852, sida 1

deröfver, och locket på kistan tillspikadt; och han gick, sedan man ställt honom mellan de andra, ned till en iiten plats i ändan af trädgården, och der, invid: torf bänken der hon och Tom hade: språkat och sjungit och läst så ofta, var den lillar gtafven. St. Olare stod fram: för den och stirrade ned deruti; han såg dem nedsänka den lilla likkistan; han hörde, liksom i en dröm; de högtidliga orden: Jag är Uppståndelsen och Lifvet; den som trot på mig, han skall lefva, om han :än död blefves; och mullen skoflades ned och uppfylldedemn lilla grafven; han kunde ej få i sitt Mifvud att det var: hans Eva som de höllo på att gömma undan hans: ögon. 7 Också var det icke hon! — icke Eva, utan endast det förgängliga fröet till: denna sköna, odödliga skepnad i hvilken hon en gång skall återsynas påsin Förlossareg dag! Och så var allt gjordt, och liktåget återvände till den boning som aldrig mer skulle återse henne; och i Marias rum var det kolmörkt, och hon låg på Sin säng, och grät och skrek. hejdlöst, och påkallade hvarje ögonblick sina tjenares hjelp. Dessa: hade följaktligen ingen tid att gråta, — och : hvarför skulle de gråta? Deras sotg var ju hennes, och hon var fullkömligtröfvertygady att ingen dödlig menniska hade; eller Kunde haj sådana känslor som hon. St. Clare fällde. ej entårs, sade hon; han-sympatiserade ej med hennes det var rent af förvånande att tänka, huru hårdhjertad och känslolös hat var, då han likväl borde veta huru grufligt hon led., i Till. den: grad äro menniskorna slafvår af hvad de med ögon och öron förnimma, att många af tjenstfolket verkligen trodde, att väl missis ändå var den gom bar det tyngsta korset vid detta tillfälle, sypnerligen som Maria började att röra sig: med hysteriska anfall, och skickade efter läkaren, och slutligen förklarade att hon höll på att dö; och springandet och flöngandet med värmda -krus och flanellsstycken, och frotterandet, och skriket, och uppståndelsen med; alla dessa räddningsanstalter som nu följde, gjorde ett afbrott i den enformiga bedröfvelsen. Men Tom hade i sitt hjerta en känsla som drog honom till hans husbonde. Han följde honom hvärt han ick, tyst och sorgsen; och när han såg honom sitta, så lek och tyst, i Evas kammare, hållande framför sig hennes lilla bibel uppslagen, ehuru utan att se en enda bokstaf eller. ord af:dess innehåll, så tyckte sig Tom