Aftonbladet – 18 december 1852, sida 1

ika ansigte, och de första tårar han fällt sedan Evas döc stödo i hans ögon. dö Stå upp bärm, sade miss Ophelia i en mildare ton. gråt icke så. Miss Eva har gått till Gad; hon Har blif vit en engel.n Men jag kan icke se hennel sade Topsy; jag få aldrig se henne mer!s öch hon började åter snyfta. De stodo alla ett ögonblick tysta. int nHon sade att hon älskade tnig, sade Töpsy; ja, så sade hon! O, dyra, goda, goda miss Eva! Nu är inger jvar mer, ingen, ingen!, r Sannt nog, sade S:t Clare; men bör på., sade han it miss Ophelia, se till om ni ej kan trösta det arms kräket.n . Jag önskar nu att jag aldrig blifvit födds, sade Topsy. Jag vet inte hvarför jag skulle bli född; kan : ej. först hvad det skulle tjena till.n Miss Ophelia tog henne sakta men beslutsamt upi från golfvet och bar ut henne; men i det hon gjorde det föllo några tårar från henneg ögon. vt sTopsy, mitt stackars barns, sade hon, då hon ledd henne in i sin kammare, nförtvifla ej! Jag kan älsk dig;fast jag icke kan jemföra mig med den lNilla kär bortgångna. Jag hoppas jag lärt mig af henne någo litet af Christi kärlek: Jag kan älska: dig, och jag. gö det; -och jag vill bjuda till att hjelpa dig blifva ett-god barn och en sann kristen.s Miss Ophelias röst var mer än hennes: ord, och me än allt annat voro de ärliga tårar som rullade utför hen nes kinder. Från den stunden vann hon ett inflytand på det öfvergifna barnets sinne, som hon sedermera aldri; förlorade, O; min Eva, hvars korta stund på jorden verkad så mycket godt, tänkte St. Clare, hvilkeh räkning ha jag ej att-aflägga för mina många, långa år? et förspordes nu först en stund tysta: hviskninga och knäöfall irummet, urider det den ena efter den av dra smög sig in7för att se den döda; och sedan kor den lilla likkistany ochså blef der en begrafning, oc vagnar körde upp till trappan, och fremmande herrs kommo och blefvo placerade; och der var snibbhufvo: och plöröser, och hängande krusflor, och prestafver; oc ljus tändes och böner lästes; och St. Clare lefde, oc Igick och rörde sig liksom en den der gråtit ifrån si hwarje.tår:-o Slutligen såg han endast en ting. det gy! leneshntvudet i. likkistan; men så såg han täckelset brec