Aftonbladet – 11 december 1852, sida 2

ade Eva, och hennes ögon antogo ett drömlikt tttryck ch hon sjöng sakta för sig sjelf: Inför Guds ansigte de stå, Med palmer i sina händer. nOnkel Tomp, sade hon, jag går dit. Hvart miss Eva? Barnet uppstod, och pekade med sin lilla hand åt himlen; aftonrodnaden öfvergöt hennes gyllene hår och rodnande kinder med ett slags öfverjordiskt sken, och hennes ögon voro allvarligt riktade mot höjden. Jag går dits, sade hon, till de englar små, Tom; jag går dit innan kort.n Ett stygn gick igenom det trogna, garala bjertat. Tom kom ihåg huru ofta han hade märkt, under det sistförfutna halfåret, att Evas små händer hade blifvit tunnare, bennes by genomskinligare och hennes andedrägt kortare; och huruledes, när hon sprang eller lekte i trädgården, som hon förut kunde göra timtals, hon nu snart blef så trött och matt. . Han hade ofta hört miss Ophelia tala om en hosta, som alla hennes läkmedel ej kunde bota; och äfven nu brann denna glödande kind och denna lilla hand af en hektisk feberhetta; och likväl hade aldrig den tanke, som Evas ord väckte, förut kommit i hans sinne. Har det någonsin funnits ett sådant barn som Eva? Ja, de hafva funnits; men deras namn befinnas alltid på grafvårdar, och deras milda löjen, deras himmelska ögon, deras besynnerliga ord och beteenden befinna tig bland sörjande hjertans begrafna skatter. I huru många familjex hör ni icke den legenden, att de lefvandes snällhet och vackra egenskaper dock äro ett intet i Jemförelse med de ovanliga egenskaperna hos en som icke mer är til Det tycks som om himlen hade en särskild englaskara, hvar: värf består uti att vistas här för en tid, och tillvinna sig det underliga menniskobjertat, för att taga det upp med sig på sin hemfärd. När du ser detta djupa, andliga ljus i ögat, — när den lilla anden uppenbarar sig i ord, ljufvare och visare än vanliga barns, — hoppas icke då att få behålla detta barnet; ty himmeln har tryckt sitt insegel derpå, och odödlighetens ljus strålar från dess ögon. ; (Forts.) i i