Aftonbladet – 8 december 1852, sida 2

som ett barn. Han hade öfverinseendet öfver min landt gård vid sjön, och skötte sin syssla som en karl. . Jag mistade honom första gången vi hade koleran bör. : Egent ligen .uppoffrade han sitt lit för mig. Ty jag fick ef anfall och var nära döden; och när, till följd af de paviska förskräckelsen, nästan alla mennieskor flydde, ar betade Scipio med mig som en jette, och bragte mig verk ligen till lifs igen. Men, stackars gosse! han fick sjel ett anfall straxt derefter, och det var ingen: möjlighet at rädda honom. Jag har aldrig sörjt någon så mycket. Eva hade småningom kommit sin far närmare oci närmare, under det han berättade sin historia, — henne små läppar stodo vidöppna, hennes ögon voro spända och bon tycktes sluka hvarje ord med djupt, allvarlig deltagande. Då han slutat, slog hon plötsligen sina armar krin hans hals, utbrast i tårar och snyftade konvulsiviskt. Eyva, mitt dyra barn, hvad kommer åt dig? sade S: Clare, då barnets späda kropp darrade och skälfde unde nenneg häftiga sinnesrörelse. Detta barnetr, tillade han sborde ej höra dylika slags historier, hon är så nervös. Nej, PapP3, Jag är icke nervös. sade Eva, i det ho lötsligen bemannade sig med en kralt, ovanlig hos et dant haro. Tg är icke nervös, men de der sakern lägga sig på mitt hjertanr. grod meller du, Eva?, Jag kan inte säga, pappa. Jag har så många tankar Kanske kan jag säga pappa en anaan gång. Godt, godt; tänk du, kära barn; men gråt icke, oc gör inte din pappa bekymrads, sade S:t Clare. Se här hvilken skön persika jag utvalt åt dig! Eva tog persikan och log; ehuru ännu en nervös ryck ning märktes i hennes små mungipor, Kom, så skola vi gå ut och se på guldfiskarnan, gad s:t Clare i det han tog hennes band och gick ut i ve randan, En liten stund derefter hördes ett hfligt skra genom taftsförhängena från fader och barn, som bombar derade hvarandra med rosor och schasade hvarandra ge nom gallerierna. — Det är fara värdt att vår ringa vän Tom blir alldel