Aftonbladet – 8 december 1852, sida 2

hushållsreformerna. Man var allmänligen öfverens bland jenstfolket, uppifrån Dinah, ned till den yngsta springlickan, att miss Ophelia var mycket nkurjös, en term wvarmed en tjenare i Södra Staterna plägar uttrycka sin nissbelåtenhet med personer af de högre klasserna. Den högre acirkeln bland husfolket — nämligen Adolf, Jana och Rosa — kom öfverens om att hon ej rar någon. lady, ty ladies brukade aldrig gå på och areta som hon gjorde, och att hon icke hade någon aairn; och de just förundrade sig att hon kunde vara slögt ned S:t Clares. Äfven Maria förkglarade, att det var iktigt tröttsamt att se kusin Ophelia beständigt så 8ysselsatt. I sjelfva verket var också miss Ophelias verksamhet så oaflåtlig, att den väl kunde gifva någon inledning till klagan. Hon gick på och sydde och rocklade från dagbräckningen till skymningen, med en nenniskas ifver som drifves af någon tvingande brådska; ch sedan, när det blef skumt och sömmen blifvit hopagd, framkom i en handvänning stickstrumpan, som lltid var till hands när det gällde på, och så började betet igen, lika friskt som förut. Det var verkligen ett rbete att se henne. TJUGONDE KAPITLET. TOPSY. En morgon, då miss Ophelia var inbegripen i några f sina hushållsbestyr, hördes rösten af S:t Clare, som opade på henne nerifrån verandan, Var god och kom ned, kusin lilla, och stig in till nig; jag har någonting att visa er. Hvad är det?. sade miss Ophelia, som kom ned för rappan med sitt arbete i handen. Jag har gjort en handel för er räkning, kusin, — ;e här, sade S:t Clare, och med dessa ord framsköt han :n liten negerflicka om en åtta eller nio års ålder. Hon var en af de svartaste af sin stam, och hennes unda,: glänsande ögon, hvilka glittrade som glasperlor, lögo med lifliga och flyktiga blickar öfver alla föremål rummet. Hennes mun, halföppen af förundran öfver lyrbarheteraa i hennes nya massers förmak, förrådde en