Aftonbladet – 8 december 1852, sida 2

i afseende på de ifrågavarande modifikationerna. Förslaget till det senatus-consult, som skall afgifvas, framlägges af regeringen, så att senaten endast har att antaga eller förkasta detsamma, utan att ega för egen räkning föreglå några ändringar i konstitutionen af den 14 Januari. En samtidigt i alla de halfofficiella tidningarne införd not, hvilken man följaktligen med full visshet antager vara af vederbörande meddelad, lemnar för öfrigt fullt besked om hvad den så mycket omtalade amnestien har att innebära. Man finner deraf att någon allmän amnesti icke kommer att förkunnas, utan att endast de erhålla sitt straff efterskänkt hvilka genom en formlig förklaring afsäga sig sina fordna förbindelser samt för framtiden utlofva fred och underkas:else. Från åtgärden skola eljest endast de undantagas som blifvit dömda för attentat eller våld mot person eller tillförene varit för förbrytelser dömde. Journal des Debats. hade för några dagar sedan en artikel, hvari denna tidning, hvilken som man vet aldrig varit någon vän af 1848 års rörelser, sedan den brutit stafven öfver republiken, förklarade sig ansluta sig till den nya styrelsen, eiler med andra ord, antaga kejsardömet. Man har på vissa håll gjort mycket väsen af denna artikel. Vi ha hittills icke vidrört den, emedan vi ansågo den föga märklig såsom endast utgörande ett naturligt. af omständigheternas tvång föranledt steg at en tidning, som ville rädda sin existens, då den haft talrika exempel på huru de organer, som sökt bibehålla en sjelfständig hållning, uppslukas eller hotas att uppslukas. Det är emellertid nu eget att anmärka, det regeringens erkända organer se temligen snedt på den nya bundsförvandten och ganska illa upptaga dess underdånighetsförklaring. Pays, bemöter den nemligen med en ganska barsk, nästan skymfande artikel, och stöter tillbaka det understöd som Debats, synes lofva. Man anmärker såsom besynnerligt, att Debatss påföljande dag icke besvarade detta Pays utfall, och man vill sätta denna omständighet i samband med ett rykte att Debats häller på att öfvergå från hr Bertins till hr VeErons ego. Troligast synes dock, att den försigtiga Debats, icke ansett rådligt inlåta sig med en motståndare, som har så mäktiga bundsförvandter. Beträffande tillförlitligheten af det uppgifna resultatet af voteringen erhåller man af sjelfva Journal des Debaws, ett ganska betecknande vittnesbörd. Denna tidning ger nemligen en ganska tydlig vink om att resuitatet är på törhand arrangeradt, då den anmärker, satt nästan öfverallt är proportionen mellan vosterande och inskrifna valmän densamman, Några dagar före omröstningen anmärkte man att Siecles, den förnämsta och kanske enda qvarstående representanten af de demokratiska och republikanska partierna, och hvilken tidning är bland de mest spridda i FrankTrike, innehöll en uppmaning till sina läsare latt deltaga i voteringen. Man förvånades mycIket öfver denna uppmaning, och den förmodan låg ganska nära till hands, att den tillkommit på grund af någon påtryckning från I vederbörande. Korrespondenter till engelska tidningar bekräfta nu också ganska riktigt denna förmodan. De anföra bland andra bevis på mairers och poliskommissariers nit, att egarne af rSiecle erhållit en vink om, att Iderest den ej uppmanade sina läsare att vodtera, så skulle regeringen förbjuda cafeer och landra offentiiga ställen att hålla den, samt Isannolikt helt och hållet undertrycka tidningen. Siecle, gaf vika och räddade sin exiIstens för närvarande. ENGLAND. Den utgång som voteringen öfver Villiers och Palmerstons motioner slutligen erhöllo, förIbereddes hufvudsakligen uti sessionen den 25 Nov., då tvenne af frihandelspartiets inflytelserikaste medlemmar, sir James Graham och hr Gladstone, sir Robert Peels fordna kolleger, förklarade sig emot Villiers och för Palmerstons förelag; den sednare ville dock hafva infördt det tillägg, att frihandelspolitiken vore bäst egnad att sätta industrien i stånd att bära: sina bördor och befordra landets välgång , utan att dergenora något vigtigt intresse skada stillfogas.n ärigenom sättes. en gräns för fordringar på ersättning för framtida förluster, och om än frågan om ersättning för redan liden skada förblef oafgjord, så ansåg han attl man ej borde fästa sig dervid då man erhöll det möjligast otvetydiga erkännande af sjelfva frihandelsprincipen. En sådan sakernas ställ-! ning var under förhandenvarande omständigheter den fördelaktigaste ministeren kunde ön-l Iska sig, och beslöt sig också skattkammarkansleren genast att, under förnyad protest I mot det förolämpande i Villiers förslag, förklara sig beredd att återtaga sitt eget amenIdement och ansluta sig till det Palmerston-l ska, då detihufvudsaken öfverensstämde med Ihans eget. Nu förklarade sig äfven lord John Russell för Palmerstons amendement och upp-! manade Villiers att återtaga sitt förslag, pål Idet frihandelsprincipen måtte proklameras af en så stor majoritet af buset som möjligt. Genom denna Whigarnes utträdande ur koaliItionen fann sig denna inskränkt till de egentlliga fribandlarne, till Manchestermännen. Dessa ville dock icke veta af någon eftergift. Cob-l den vidblef att erkännandet -af visheten och rättvisan i 1846 års lagstiftning utgjorde en väsendtlig beståndsdel af det beslut huset borde fatta, ty derförutan voro inga gränsor satte emot ersättningsanspråken. Det Palmerstonska amendementet afvisar visserligen ska-Ideståndsanspråk för framtida förluster, men icke ersättning för redan lidna. Menv, yttrade I Cobden, vi böja oss i denna fråga icke för busets majoritet, och jag förkunnar eder nu,! att om frihandelsfrågan i skadeståndsfrågans skepnad åter kommer att upptagas, så gören j endast början till en ny strid, en strid, som i händelse min hittills i denna fråga visade -Ikonseqvens utgör någon borgen derför, skall DM es HÖ 00 hy hh Pt VA AK VO O — TRE TARE 0 RE VTI GPA EAA eo hs me Ch DR od pr Lr ÅR JR JR