Aftonbladet – 7 december 1852, sida 2

som likaledes afväpnades. Hela skildringen är egnad att väcka beundran lika mycket för den käckhet, hvarmed allmogeri angrep sin fiende, som för den foglighet och humanitet, hvarmed han bemöttes sedan ban blifvit besegrad. Förf. uppgitver de rapporter sor af löjtnant C. J. v. Kapfelman, hvilken säsom befälhafvare för en liten afdelning kanorbarkasser åsåg sista delen af dessa händelser och äfven lånade bönderna i slaget vid Kumlinge några nickhakar, afgåfvos til K. M:t om förloppet, såsom alldeles falska och felaktiga, emedan han deri framställt sig sjelf såsom böndernas ledare och anförare. En oriktighet synes ha influtit i författarens framställning, då han uppräknar de fångnes antal efter sla. get vid Kumlinge: 1 öfverste, 3 fänrikar, 38 underofficerare, 1 doktor, 3 fältskärer, 10 trumslagare och 400 soldater. Det är osannolikt att öfverste Vuitsch med en: sådan truppstyrka icke skulle haft flera officerare under sig än 3 fänrikar. Också nämna andra källor, utom dessa, 1 öfverstlöjtnant, 1 major, 5 kaptener och 9 löjtnanter. Då författaren synes haft åtskilligt besvär för att samla biografiska notiser om Gummerus (hvilken dog såsom prost på Öland) torde vi böra fästa uppmärksamhet på, att en kort biografisk teckning öfver denne man finnes införd i sista häftet af förliden årgång utaf Läsning för Folketo, i hvilken några biografiska detaljer i afseende på Gummeri slägtförhållanden ochafkomlingar finnas, hvilka saknas i hr Bomanssons skrift. För att göra den svenska läsaren förtrolig med lokalen för de händelser han skildrar, har förf. i en inledning lemnat en ganska väl affattad och temligen utförlig teckning af den ländska skärgården och dess naturegendomligheter, hvilken kan vara så mycket mera välkommen som Radioffs Beskrifning öfver Åland nu är gammal. och för öfrigt i fysiskt hänseende mycket bristfällig. Med boken följa tvenne kartor, öfver Kumlinge och Brändö, ämnade att förtydliga desista och vigtigaste operationerna under detta bondekrig. I afseende på stilen, som är lätt och ledig, kan man blott anmärka att författaren någongång glömmer, att han icke skrifver ett episkt poem, och att den enkla exklamationsfria framställningen kan vara tillräckligt målande samt alltid är den vältaligaste och mest gripande.