Aftonbladet – 7 december 1852, sida 2

I sista Juninummern af The Bond trädde då Burritt pp med förslag om afsändande af nya adresser. Och den 16 Augusti afreste han med desamma till Frankrike, der ban, så vidt de hittills lennade unlerrättelserna gä, blifvit mottagen pi ett sätt, som appfylit hans förhoppningar. Han har säledes allt skäl till glädje öfver att hafva upprätthallit bruket af stt fredsmedel, som med fog kan anses för det mäkigaste af alla hittills kända, när folken en gäng blifvit rätt förtrogna dermed; emedan det mer än nägot annat mäste sätta regeringarne i tillfälle att öfveryga sig om industriens naturliga obenägenhet för srig, och mer än nägot annat sätta dem ur ständ att mot den allmänna viljan börja sådana, d. v. s. mer in nägot annat lägga fredens värd i folkens egen nand. Det andra stora fredsmedlet, fredskongresserna, är leremot ett äkta barn af Burritts varma bjerta och ifligd inbildningskraft. Det var, enligt hans berättelse, aftonen efter anagandet af Manchesters förut nämnda adress till Lyon, försöket att tillvägabringa en sädan kongress slef, inom en liten kreis, hvartill den också förut ymtalade Crosfield hörde, föreslaget, öfvervägdt och eslutadt. Och i samma-ro.n och i samråd med samna Crosfield och på hans tillstyrkan blef ock, efter 1et Julirevolutionen i Paris 18.!8 omintetgjort förslayet att der hälla första komgresson, beslutadt att icke dess mindre hälla den, ehuru på nnat ställe. : Hvad de sedermera verkligen hålla fredskongresserna i Brässel, Paris, Frankfurt am Main och London, ären 1848, 1849, 1850 och 1851, verkat till förtroendet för möjligheten af en bestäende fred, kan med nägorlunda visshet slutas redan etter dv stora namn, som i deras förhandlingar träffas ). Väl har Burritt detta är nödgats uppgifva hoppet om dessa kongressers oafbrutna, ärliga äterkommande, dä fredsvännernas konferens i London dem 21 sistl. Maj enhälligt beslöt, att kongressen för äret skulle inställas, pä det samma fredsvänner mätte kunne ägga hela sin tyngd i vägskälen vid de dä förestäende parlamentsvalen. Men han har, i stället, i den omtalade fredsbeskickningen till Frankrike funnit ett nytt tilifälle till fredsidgens utbredande. Och med hans och hans medarbetares energi kan det ej vara tvifvel underkastadt, att ett under så lyckliga auspicier, som fredskongresserna, börjadt företag fortsättes. Tanken är uppfattad af för mänga ädla män i vida skilda länder, att kunna råka i glömska. Hänet orvar dem ej. På de grundade anmärkningar, som emot enskilda fredsvänners sätt att gå till väga kunna göras, kan saken endast vinna. Och härmed afsluta vi den allmänna teckning, vi utfäst oss att lemna; och utbedja oss blott att få til-lägga nägra ord om värt eget fosterlands ställning till den stora frägan. Bärritt anmärker, säsom vi sett, att Sverige oeh Portugal äro de enda länder, der Oliflöfvet icke änna regelbundet genom nägon tidning meddelas, (i det han antager, att Norge genom danska tidningarna deraf fär del); och möjligt är, att ätskilliga läsare af The Bond deri trott sig finna ett tecken, attsvenska folket för den stora tanken är mindre tillgängligt, än bäde det ryska och det danska, bland hvilka ett sådant meddelande äger rum. Vi hafva ej något uppdrag att ä våra landsmäns vägnar ingå i svaro. mäl härpå. Men dä Burritts egna landsmän, till ursäkt för sitt, i jemförelse med Britternas, mindre deltagande i det stora företaget, erinrat att deras uppmärksambet närmast upptages och mäste upptagas af andra, i deras förhällanden för ögonblicket nödvändigare frägor. säsom den om slafveriet m. f., kan en svensk wniversitetslärare med stolthet päminna derom, att ätminstone blomman af Sveriges ungdom under de sednare ären ej varit overksam för den ide,. för hvilkens utbredande fredskongresserna arbetat, eburu dess verksamhet tagit en Af värt läge och vära förhällanden bestämd riktning — nämligen till bröärabandets befästande mellan de skandinaviska folken. Hvad denna ungdom för detta ändamäl gjort skall, hoppas vi med tillförsigt, bringa värt fosterland lika rik välsignelse, som de ädla Britternes be-sök på fredskongresserna kan bereda deras land. Af-. ven internationella adresser hafva här förekommit, ehuru lyckligtvis ej framkallade af nägra rustningar. ) I Paris t. ex. förde Vietor Hugo, i London David Brewster, ordet. REEVES SARA