Aftonbladet – 7 december 1852, sida 2

PENTA ITTTETEETT5554RR det var nemligen det: det var, på det hela, just saken i sig sjelf som jag ej kunde lida — användandet af dessa män och qvinnor, det beständiga fortfarandet af all denna okunnighet, djuriskhet och last — bara för att hopsamla penningar åt mig! Dessutom kunde jag ej låta bli att inblanda mig i detaljerna. Emedan jag sjelf var en den lataste menniska i verlden, bar jag alltid en alltför stark slägtkärlek till de lata, och när de arma, tåpiga kräken lade stenar botten på sina korgar för att få dem att väga mer, eller fyllde sina säckar med smuts och lade bomull ofvanpå, så var detta någonting så precist detsamma som jag skulle gjort om jag varit i deras ställe, att jag ej kunde lida att se dem piskade för det. Nå, på det viset tog det naturligtvis en ända med all tukt och ordning på plantagen, och Alfred och jag kommo snart med hvarandra på samma punkt, som Jag och min vördade far stått med hvarandra några år förut. Så sade han mig, att jag var en kälig känslosamhetsidkare, som aldrig skulle reda mig i det praktiska lifvet, och rådde mig att jaga kapitalet som stod: insatt i banken, och familjens wus i Ny-Orleans, och slå mig på att skrifva Vers och låta honom sköta plantagen. Och så skildes vi åt, ch så kom jag hit. Men hvarför frigaf du ej dina slafvar? Jag kände ingen lust dertill. Att hålla dem såsom redskap för penningproduktion, kunde jag J med; — att hålla dem för att hjelpa till att förstöra penningar, det, ser ni, föreföll mig mindre fuit. Somliga voro gamla trotjenare, för hvilka jag hyste en stor tillgifvenhet; och de yngre voro dessa gamlas: barnAlla voro väl belåtna med att få vara som de voro. Här tystnade han för en stund och gick af och an på 89 fvet. Det varn, fortfor St. Clare, en tid i min lefnad då jag hade planer och förhoppningar alt uträtta någonting annat i verlden än att ligg2 och drifva för svaj. Jag kände en obestämd åhåga att bli ett slags befriare — att rena mitt fosterland från denna fula fläck och lyte. Alla ynglingar hafva haft sådana feberanfall, kan jag tro, nå gon gång i sin lefnad — men då— (Föts. följer.)