Aftonbladet – 6 december 1852, sida 2

ramför mig, huru hon plägade se ut, med sina bleka cinder, sina djupa, milda, allvarsamma ögon, sin hvita lädning, — hon var alltid hvitklädd; och jag brukade uUtid tänka på henne när jag läste i Uppenbarelseboken ;m helgonen, gom voro klädda i fina linnekläder, rena och hvita. Hon hade utmärkta snillegåfvor i flera grenar, synnerligen i musiken; och hon brukade sitta vid ett litet orgelverk, på hvilket hon spelade sköna, majestätiska koraler från katolska kyrkans garla tider, och sjöng med en röst som racer liknade en engels än en dödlig qvinnas, och jag brukade lägga mitt hufvud ihennes sköte, och gråta, och drömma, och känna — outsögliga saker, för hvilka jag ej egde något uttryck! På den tiden hade slaffrågan aldrig blifvit framkastad på sådant sätt som nu; Ingen drömde om, att det kunde vara något ondt uti att ha slafvar. ;Min far var en född aristokrat, Förmodligen mätte han i något tillstånd före detta jordiska höllit tll i högförnäma andars kretsar, och fört med sig ned på jorden allt sitt fordna hofhögmod; ty det var inbitet i ben och blod, ehuru han härstammade från en fattig, och ingalunda lysande familj. Min broder var af naturen hans lefvande afbild. 7 Nu har en aristokrat, som ni vet, öfver allt här i verlden inga menskliga sympatier, utom inom en viss krets i samhället. I England befinner sig denna krets på en viss plats, i Birma på en andan, 1 Amerika på ännu en annan; men aristokraterna i alla dessa länder öfverträda den aldrig. Hvad som skulle vara hårdt, bedröfligt, orättvist i deras klass, är en simpel sak i en annan klass. Min fars demarkationslinie var färgen. Bland sina likar var ban den rättvisaste och liberalaste man i verlden; men han ansåg negern, alla färgskiftningar igeHom, såsom en mellanlänk mellan menniskan och djuren, och bestämde alla sina begrepp om rättvisa och liberalitet efter denna förutsättning. Jag tror nog, om när gon hade kommit öfver honom tvärt med den frågan, Om de hade menskliga själar, att han skulle stirrat, och bostat, och funderat, och slutligen sagt ja. Men min far var en man, som ej mycket bråkade sin hjerna med andtiga ting; några religiösa känslor hade han icke alls jutom att han bar en stor vördnad för Gud, på samma !vis som för de högre klasserna.