Aftonbladet – 6 december 1852, sida 2

ärdt, att det just är de vetenskapliga oeh tterära tidskrifterna, som i vida högre mån n de politiska drabbats af förminskningen. örteckningen upptager icke mindre än 646 eriodiska skrifter, som under loppet af åren .850, 1831 och förra hälften af innevarande r upphört att utgifvas, och bland dessa beunnos 327 af vetenskapligt innehåll emot 318 volitiska och annonsblad, Uti midten af Europa, uti det land, som ust företrädesvis yfves att vara den vwvetenskapliga forskningens hem, har således unler loppet af 2!, är den vetenskapliga peiodiska litteraturen minskats med mer än redjedelen af hvad deraf ännu återstår! Det ir ju en tillfredsställande verkan af de tumskrufvar, som landsfaderliga regeringar å nyo yckats sätta på vetenskapernas idkare. FEler hur? nn — Idealismen contra den prosaiska nyttan. Den hederliga Malmö Snällpost har en högst originell polemik mot Aftonbladet, som vitro oss göra våra läsare ett nöje med att afirycka. Uii Aftbl. läses ett klander öfver generaltullstyrelsen derföre, att en tullinspektor fått titel af kontrollör och yttrar Aftbl. att generaltullstyrelsen saknar icke medel att genom annat än titlar utdela belöningar,. Vi tillåta oss fråga, hvad ondt ligger i en titel? Vi hafva icke kunnal inse det. En titel är en belöning, hvarken mer eller mindre; den är, likasom en ordensutnämning, ett af staten uttaladi erkännande att den person som dermed blifvit begåfvad, gjort sig förtjent af ett offentligt vittnesbörd öf ver nägon utmärkt egenskap. Har den enskilde i sitt bus en tjenare, hvarmed han är beläten, så skänker han honom möjligen ett minne, hvars värde icke ligger i det kontanta inonehåället, utan i ettrentafideelt värde, och då tjenaren mottager det, räknar han icke efter hvad det kostat, utan han ser deri ett bevis på busbondens välvilja, han ser deri ett erkännande af den flit och det arbete han nedlagt i sin husbondes tjenst, och han säljer icke bort detta minne, utan gömmer det och visar det för sina vänner och sina nvärniaste. Det är säledes det ideela i belöningen som har värdet, Så äfven med staten och dess medborgare. — Dä Aftbl. yitrar att tullverket har andra belöningar att utdela, sä frågas hvilka de äro. Sannolikt blir svaret: med penningar. Tror då Aftbl., om detta, som vi förmoda, är dess svar, att penniagen är det högsta af allt värde, att det rent af nyttiga, är det endaste som här i verlden duger. Hvem har ännu för kontant kunnat köpa sig heder eller ära, eller lärdom eller talanger eller snille eller allt annat dylikt., Hvilken ny och sublim åsigt af det ideella som ligger i en titel. Hvarföre belöna vi ej hederliga torpare med titeln af possessionat och arbetsamma drängar och pålitliga betjenter med titeln kommissionär? Derigenom kunde ju lönerna till stor del besparas, och detideella värdet af en högre gratifikation gifva en rik ersättning för umbärandet af penningen, den lumpna nyttans, föraktade symbol. En bättre och ansvarsfullare syssla kunde väl vara en belöning, men då en sådan befordran ju också medför en lumpen materiell fördel, så är det väl bäst att, som Snällposten säger, belöna med titlar ensamt. Ara vare derföre tiItelväsendet, som representerar det ideella! Måtte ingen svensk medborgare sakna sin tiItei, ju högre desto bättre.