Aftonbladet – 4 december 1852, sida 2

— Då hrr L. M. Svartling och A. E. Svartling i Norköping i början af året uppgåfvo, sin stat, väckte underrättelsen härom både öfvertaskning och deltagande hos alla dem, som lärt känna den drift och;redbarhet, hvarmed detta handelshus under en längre tid skött sina betydliga och för orten gagnande affärer. Det är derföre med särdeles tillfredsställelse som man nu erfar hurusom sysslomännen i dessa herrars konkurs intygat, att boets säkra tillgångar den 1 sistl. November Jemnade ett öfverskott af icke mindre än 100,000 rår rgs utöfver alla skulderna med derå upplupae räntor. I en tid då man så ofta och med så mycket skäl klagar öfver den lättsinnighet hvarmed personer, hvilkas obestånd redan är gifvet, fortsätta sina affärer och genom hvarjebanda vinglerier så länge som möjligt hålla sig uppe, är det fägnande att kunna anföra exempel på ett motsatt handlingssätt. Om det också numera visat sig att hrr Svartling icke behöft afträda sitt bo, är det likväl mycket hedrande för dem att de ansett sig böra vidtaga detta steg till betryggande af sina borgenärers rätt, och utan tvifvel hafva de härigenom endast befästat den stora kredit, som de förut egde. — Såsom man inhemtat af vår annonsafdelning är det åter fråga om alt inrätta en länge saknad omnibuskommunikation mellan staden och öfre delen af Drottninggatan, oeb de som intressera sig för denna sak äro anmodade att sammankomma hos hr Davidsson om onsdag kl. 5 e m. På eamma gång vi glädja os3 öfver att detta nyttiga företag åter blifvit bragt å bane och uppriktigt önska det framgång, måste vi dock uttrycka vår förvåoing öfver att: det i en stad med närmare 100, 000 invånare skall behöfvas så vidlyftiga: bolagsåtgärder för att åstadkomma en så simpel sak som en omnibuslinie, något som på alla andra ställen så naturligt åstadkommes af den enskilda företagsamheten. Det är sannt att öfverståthållareembetet genom sin famösa: förordning, som beröfvar en omnibusägare all trygghet och säkerhet i bedrifvandet af sin rörelse på samma gång: den ålägger honom: att. för hvarje år särskildt till en sådan rörelse törskaffa sig nytt tillstånd, gjort allt hvad detta embete förmått att afskräcka en hvar från tanken på att inrätta någonting gagneligt i denna. väg. Men damoklessvärdet, d. v. 8. utsigten att efter ett år blifva sin rättighet förlustig blott och bart genom en nyck hos vederbörande, eller genom en mera gynnad -medtäflares framträdande; hotar ju lika mycket ett bolag som en enskild person. Vi önska det nya företaget all. framgång, men erinra dervid att intet sådant förehafvande gerna kan lyckas, utan att bedrifvas i stor skala, med många och ofia afgående vagnar samti ull ett mycket lågt pris. Ingen. väntar ep half timma för att blifva. befordrad en halt fjerdingsväg mot hög betalning, men hvar och en betalar gerna ett par skilling äfven fören kortare väg, då tillfället erbjuder sig att spara möda och vinna tid. Vi anse derföre att ingen omnibuslinie lönar sig, som ej befares åtminstone en gång hvar fjerdedels timma ji bäda riktningarne, och vi skulle tro, att priset för den föreslagna lioien mellan staden och kongl. vetenskapsakademien, under intet vilkor bör. ställas högre än 2 sk, banko, hvitken afgift då naturligtvis gällde för: dem som endast för kortare delar af vägen begagnade sig af vagnarne. Vi skulte i allmänhet tro det fördelaktigt om linien utsträcktes ända till södra slussen. Mången skulle då utan vtvifvel åka från stadens södra del till Norrbro eller Gustaf Adolfs torg, och bolaget i sådant fall kunna påräkna för hvarje tur ett större. antal passagerare än som på en gång inrymmes i vagnarne.