Aftonbladet – 4 december 1852, sida 2

Nej hör hur den odrögliga menniskan talar! skreko de båda damerna, skrattande med full hals. Seså, ut med er nu! Jag kan ej lida att se er häri köket schasa och rasa i vägen för mig öfverallt, sade Dinah. Tant Dinah är vid dåligt humör för det hon inte kan komma raed på balen, sade Rosa. Frågar knäfveln efter era ljusfärgade balers, sade Dinah; kråmar er; och menar ni äro lika hvitt folk! Och ändå är ni intet annat än negrer, lika mycket som jag. ,Tant Dinah smetar in sitt hår med talg hvarenda dag för att få det att ligga slätt, sade Jana. Och ändå blir det inte annat än ull,, sade Rosa försmädligt, i det hon nedskakade sina långa silkeslockar. Nå, inför Guds ögon, är inte ull så godt som hår, vill jag fråga? sade Dinah. Jag skulle just vilja höra missis säga hvilketdera är mest värdt — ett par såna som ni, eller en som jag. Ut med er, patrask, jag gitter ej se er! Här afbröts konversationen på tufallt vie. S:t Clares röst hördes uppifrån trappan, ropande på Adolf, om han ämnade stanna hela dagen i köket med hans rakvatten, och miss Ophelia, som kommit ur matsalen, sade: Jana och Rosa, hvad stär ni här och slamrar bort tiden med? In till edra sybågar! Vår vän Tom, gom hade varit inne i köket under saratalet med den gamla bakelsegumman, hade följt henne ut på gatan. Han såg henne fortsätta sin vög, under det hon litet emellanåt uppgaf ett jemmerligt läte. Slutligen nedsatte hon sin korg på en stentrappa, och började ordne en gammal schal som hängde på hennes axlar, Jag skall bära korgen åt dig ett stycker, sade Ton medlidsamt. Hvarför skulle du det? sade qvinnan. nJag behöf ver ingen hjelp — Du tycks vara sjuk, eller bekymrad, eller något så dant der, sade Tom. . Jag är icke sjuk, sade gumman tvärt. Jag önskar, sade Tom, i det han betraktade henn allvarsamt, ,att 12g kunde öfvertala dig att låta bli at supa. Kan du ej begripa, att du dermed förderfvar di; Si både kropp och själ?