Aftonbladet – 3 december 1852, sida 3

Följderna af skogars utrötande. I lazaristerne mrs Gabets och Hucs be: skrifning öfver deras misslonsresori Tartariet. Tibet och China läser man följande skildring af några dalar, lydande under riket Ouniot Tartariet. sKring medlet af 17:de seklet började kineserne intränga på detta somräde. Då för tiden vär hela träkten af vild storartad skönhet; bergen voro betäckta af djupa skogar, och mongol-tälten glänste hvita på dalarnes rika gräsklädda betesmarker. För en ringa penning fingo kineserna tillständ att odla ödemarken, och alltsom odlingen framskred, tvingades mongolerna att vika undan och föra sina bjordar till bete på andra ställen., Från den stunden förändrades landets utseende helt och hället; Alla träd. fälldes, skogarna försvunno från kullarna, betesmarkerna svedjades till åkrar, och de nya odlarne skyndade allt hvad de kunde att uttömma jordens. fruktbarhet. . Nästan bela nejden är nu i kinesernas väld och från deras ödeläggelsesystem mäste vi härleda den ytterliga oregelbundenhet i ärstiderna som nu härjar detta olyckliga land. Förtorkning inträffar nästan ärligen; vårvindarna torka till en början jorden; himlen antager ett olycksbädande utseende, och de arma innevånarne vänta i ytterlig bäfvan att en förfärlig olycka: skall inträffa; vindarna fördubbla småningom sin våldsamhet, och fortfara stundom ända in i sommarmånaderna. Då stiger dammet i hvirflar, atmosferen tjocknar och fördunklas; ofta midt på dagen är man omgifven at nattens fasor, eller snarare af ett tätt och nästan kännbart mörker, tusende gänger förskräckligare än der svartaste natt. Efter orkanerna kommer regnet; men icke sådant som man längtat efter, utan sädant man fruktat det: i vildt brusande strömmar störtar det ned. Stundom öppnar sighimlen plötsligt, gjuter ut. liksom i en omätlig kaskad allt vatten den samlat under läng tid; strax försvinna fälten och skördarne ufider ett baf af dy; hvars berghöga vågor följa dalarnas lopp och sopa allting framför sig. Strömmen rusar framåt och bort, inom få timmar synes äter jorden; men säden är försvunnen, och ännu värre, matjorden är gängen med den. Intet finnes qvar utom djupa grenade diken, fyllda med grus, och derefter omöjliga att odla. Se der en beskrifning som kan korima hären att resa sig på hufvudet. Sä långt hafva vi väl icke ännu hunnit i Sverige; men attvi äro på en ganska god väg till samma mäl röjer sig tydligt dä man genomläser och med egen erfarenhet jemuför prof: K. Friegs föredrag vid naturforskaremötet i Köpenhamn 1847 öfver naturens perfectibilitet ete., der dei bland annat heter: En tröstlös nedslående lära har i flera Sveriges landsorter gjort sig gällande, den nemligen att na: turen föräldras, att jordens fruktbarhet och vegetativa produktionsförmåga småningom aftager. Om än detta förhållande, icke blott på enskilda ställen, utan äfven öfver hela landssträckor gör sig gällande, så är det icke en följd afinre naturnödvändighet, utanctvärtom al menniskans misshandling af naturen. Det: är genom detta-våld länderna förvildas, vegetationen aftynar, och dermed vilkoren för djurlifvets beständ och trefnad :undergräfvas. Så finna vi i vestliga Smäland nu stora ödehedar, med en nödväxt vegetation af ljung, mossa och lafvar, der fordom voro rika gräsmarker och väldiga barroch löfskogar, icke blott efter en osäker traditions minnen, utan äfven efter de ojäfaktiga vittnesbörd, som deimossarne begrafne stammar atgifva. Och der; misshandlingen sträckt sig ännu längre, har all vegetation försvunnit. och det. onda utbrutit -till ett frätande kräftsär,-flygsanden, som hotar att fördrifva plundrarne sjelfva. -Westergötbland ansägs förr för Sveriges uädlaste och fruktbaraste landskap, just dess fruktbaraste stättland lider nu på längre tid af en fortgående afimagring, och fordom rikt skogbeväxta trakter hafva förvandlats till afrikanska Stenöknar, benämnda med det varselfulla nämnet: svältor, emedan na på dem knappt nägon lefvande varelse kan finna näring. Äfven Hallands kala, fula, ofruktbara hedemarker voro i s3gornas tidsälder (jemf. Knytlinga-sagan) beklädde af en yppig vegetation, och den utanför Warberg belägna; väderbitna: Gelterön, der nu knappt någon fotshög planta trifves, hade ännu 1596 stor och reslig ekskog, som nämnde är fälldes till pallisader kring Warbergs fästning. Det var med sorglig känsla jag botaniserande här bland det nödväxta gräset funnit blad och kott af ädlare: växtarter, som nu aldrig komma till atveekling; utan blott qvarstå som sörjande minnesvärdar efter en lyckligare tidsälder. Förklaringen öfver dessa nedslående förhållanden år likväl icke att söka i naturens aftynande produk: lionsförmåga, som allmogen tror, utan först i skogarnes totala förstörande genom ofta förnyad svedning och misshandling.. Sedan dessa blifvit utrotade, ininna sig endast sädane växter, som kunna trifvas på den magraste jord, ljung, mossa och lafvar; utaninigt i naturens lag, att dessa endast intaga marken, emedan den ej förmår frambringa ädlare alster, hvarföre ock ljungen af allmogen benämnes jordens grå år, som ett-tecken på dess älderdomssvaghet, fort-! sätter man ytterligare afsvedjandet, till dess all humus, ! sla närande ämnen för vegetationen blifvit förstörde