Aftonbladet – 1 december 1852, sida 1

RR — Der är verkligenhany tror jag,, sade Phineas. Bå Georg och Jim hoppade ut ur vagnen, innan de rö visste hvad de skulle taga sig för. Alla stodo uppmärl samma och tysta, med ansigtena vända åt den väntac budbäraren. Han var nu nedkommen i dälden, der c ej kunde se honom; men de hörde de hastiga, skar hofslagen komma allt närmare; slutligen sågo de hono komma upp på en backe inom rophåll. Ja, det är Michael ! sade Phineas. Derpå höjde ha sin röst och ropade: Halloh, der, Michel! Phineas, är det du? Jaz hvad nytt? Komma de? Strax efter, åtta eller tio stycken, fulla af bränvir svärjande och stormande, liksom vargar.s Och just som han talade förde en vindfläkt ljudet galopperande hästar till dem. In med er — qvickt gossar, in!s sade Phineas. O1 ni måste slåss, så vänta tills jag fått en tjenlig plats. i er.. . Och i detsamma sprungo de båda upp: i vagner och Phineas: satte hästarna i fullt sträck underdet ryt taren galopperade bredvid. Vagnen skramlade och nä stan flög öfver den frusna marken; men allt tydligare oc tydligare hördes dånet af förföljande ryttare bakom den Qvinnorna hörde det, tittade ängsligt ut, och sågo lång bakom sig en ryttareskara skymta mot den: rodnand skyn i östern. -Ännu en backe, och deras förföljare had ögonskenligen fått sigte på vagnen, hvars hvita buldans kur gjorde den märkbar på något afstånd, och ett hög skri af rå segerglädje framfördes af vinden. Elisa blek nade och tryckte sitt barn hårdare mot sin barm; gura man bad och snyftade, och Georg och Jim grepo kon vulsiviskt tag i sina pistoler, Förföljarne kommo all närmare och närmare; vagnen gjorde en svängning oci förde dem intill kanten af en brant klipphöjd, som re ste sig enstaka på en stor bergstrakt, som fundtomkring var alldeles kal och slät. Denna enstaka bergehöjd re ite sig mörk och tung mot den ljusnande himmeln, ocl tycktes lofva skydd och gömsle. Det var ett ställ som Phineas väl kände till, som ofta hållit till der i sit ägarelifs dagar; och det var för att uppnå denna punk kom han hade ansträngt sina hästar,