Aftonbladet – 30 november 1852, sida 3

protestanter, som gerna ville göra gemensam sak med jesuiterna. Våra officiella pietiste äro fullt ut så goda som Loyolas lärjungar. De utgöra ett stort antal, sedan de mest besatte biand dem ej mindre än sju gånger valt Herr Stahl tll första kammaren. De förstå att insmyga sig öfverallt sedan Berlins universitet nämnt Stahl till rektor för det ingångna akademiska året. I sitt inträdestal har han sagt att 1848, då barbariet hotade att öfversvämma Europa och Tyskland, hade han bland sina kolleger inom Berlins universitet funnit få försvarare för den goda saken. Det var smickrande för dessa sednare. Hvad det omtalade barbariet beträffar, så stödja sig Stahls vänner på Macauleys exempel, som uti sitt tal till sina kommittenter i Edinburg den 2 November sagt ungefär lika mycket. Men då Macauley i sin något förhärdade whigism öfverdref farorna af 1848 års rörelser, hade han framför allt de franska socialisterna för ögonen. Och då han fördömde deras riktning, har han icke underlåtit att vederbörligen brännmärka den nu rådande despotismen. Han har på sitt ädla och nästan bibliska språk sagt ait detta är ett mörker som man kan ta uti (darkness that might be felt). Han har lyckönskat sambället till dess räddning, men beklagat att räddningen var så dyrköpt. Att ursäkta Stahl med Macauleys föredöme är för öfrigt, såsom Shakespeare säger, att jemföra Satyren med Apollo. I supplementvalen i Berlin, hvilka blifvit påkallade derigenom att tre personer blifvit utsedda af flera olika valkretsar, har regeringen lidit ett nederlag. Man har valt Pochhammer, moderat liberal, Mathis, som tillhör den oppositionella) centern, och Reimer, af de konstitutionellt liberala. Mathis, som spelte en vigtig roll i Radowitzska ministeren, i hvilken han var, för att så säga, understatssekreterare, har haft till medtäflare polispresidenten Hinckeldey, och Reimer hade att kämpa med Justitieministern i egen person. Genom detta val har det liberala parliet vunnit ett namn på berlinerlistan. Efter beräkningen i en ministeriell korrespondens skulle partierna i kamrarna dela sig sålunda: liberala venstern, polackar och katoiker, 90; venstra centern 30 å 40, centern 20. Man antar att detta är hela summan af oppositionens medlemmar, som skola rösta för konstitutionen och emot högerns revisionsförslager. Denna skall således få majoritet, men man får ej glömma att den sönderfaller i högern, högra centern och yttersta högern, och att om godsherrarne finna ögonblicket mindre gynnande för sina intressen, kunna de vissa saker göra gemensam sak med centern, för att undvika den föreslagna revisionen medelst den demokratiska högern. Man erinrar sig att en dylik koalition har bragt reseringens förslag om pärskapet att blifva förkastadt under sista sessionen. Sedan några dagar har Kreuzzeitung förklarat olämpligheen af en grundlig revision af grundlagen. Men detta skulle dock kunna vara blott och bart en valmanöver. Jag skall återkomma ill detta ämne en annan gång. Misshälligheterna i ministerrädet, hvarom jag ofvanföre talat, hafva föraniedt inrikesministern att begära sitt afsked. Men konungen var icke beviljat det, och ministern förblir naturligtvis på sin plats. P. S. Jag hör att Leo ej skall vara förattare till den af polisen konfiskerade boken Briefe äber die Politik... I detta fall kan väl ägas såsom ordspråket lyder: Om, det ej är lu, så är det väl bror din, eller någon annan ff din slägt. E.