Aftonbladet – 30 november 1852, sida 3

UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent). Berlin den 20 Nov. (Slut från gärdagsbl.) Affären med de toskanska makarne Madiai har naturligtvis högeligen upprört vår allmänhet. Man har varit föga nöjd med den slapphet, hvarmed deputationen trott sig böra förfara, och svagheten och klenmodet som den trott sig böra visa. Bättre hade det varit för den protestantiska saken att alldeles icke begifva sig till Florens. Så resonnerar man i Berlin utom hofkretsarne. 1 detta ögonblick läser man i Wiener-tidningarne, att konungens i Preussen) ombudi till storhertigen, orefve Arnim-Blumberg blifvit väl emottagen af Leopold II, och att makarne Madiai, dömda såsom man vet för att hafva läst bibeln och lärt en flicka läsa, skulle snart blifva benådade och få utbyta fängelset emot landsflykt. Jag ansvarar ej derför. Men då jag talar om intrycken som denna medeltidens mörkaste skiften värdiga handling uppväckt i Preussen, bör jag icke underlåta att berätta, buru Berlins klerikala tidning Catholischers Anzeiger i sitt nummer för d. 12 November hejdlöst anfaller dem, som haft medlidande med makarne Madiars öde i allmänhet, och särskildt deputationerna till Florens. Den har sagt att i förhållande till hvad som i England föregår i afseende på biskoparne (hvilka man icke tillåter att under Roms beskydd begå grundlagsvidriga handlingar), och i Sverige, hvarest de till katolicismen öfvergångna landsförvisas (och beröjvas sin egendom?), måste man tvifla om den menskliga rättvisan, om protestantiska deputationer, inblandande sig uti ett främmande lands lagstiftningsaffärer, krönas med framgång. Protestanterne vore blinda för de mest oursäktliga orättvisor, som de utöfvat mot katolikerne, och såge genom förstoringsglas det som drabbade protestanterna i den lindrigaste form (galerstraffet.) Detta prof på våra uitramontaners känslor af mensklighet kan tjena till ett bevis, att öfverallt och i allt likna presterna hvarandra. Det förstås af sig sjelft, att då jag talar om ultramontaner, så undantar jag ingalunda dessa