Aftonbladet – 30 november 1852, sida 3

Polemik. Vi mäste bedja vära läsare om öfverseende för dei vi ännu en gång återkomma till det. odödliga kält, hvarmed den officiella tidvingen öfverfaller ossvi anledning derat att vi tvenne gänger infört skrifter af kaptenett baroz von Rosen, ock vägat dels beledsaga dem med bemötanden som varit längre än baronens egaa uppsatser, dels införa dessa bemötanden på samma dag, utan att pligtskyldigast unna den högvälborna författaren sista ordet, dels slutligen förklara att vi icke vidare ansågo oss böra upptaga tidningens uttymme med denna författares polemiker mot Victor Hugo. Den officiella tidningen måtte tro, att Aftonbladet är till endast såsom ett exercisfält för baron v. Rosens bemödanden att rentvå den franska statskuppen frän blodskulder, som i hela den: bildade verldens ögon hvila på densamma. Den officiella tidningen ådagalägger häri en sädan förvirring i de enklaste moraliska begreppen, att vi måste litet utreda halten af de beskyllningar hvarmel den öfverhopar oss. Den officiella tilningen säger att vi satt kafle i opponentens mun. Detta är en ovärdig osanning. Det var ät Stockholms Dagblad som hr baron Rosen anförtrodde sitt första märkvärdiga manifest. Skulle ej en tidning ha rätt att deröfver yttra nägra betraktelser, utan att med detsamma öppna sina egna spalter för motståndarens ändlösa polemik? Vi fråga den officiella tidningen: Om det fölle nägon in att i Aftonbladet förklara utgifvaren af sista historien öfver Finska kriget för en storljugare, utan elia bevis, med ett sublimt kraftord, säsom baron Rosens, skulle måhända sjelfva Posttidningen finna lämpligt att vid en sädan förklaring, som skulle alldeles kullkasta den allmänna åsigten, ytira nägon fråga, något tvifvel eller betänklighet. Posito att detta skedde, och att manifestutsändaren komme och fordrade att P. T. skulle öppna sina spalter för länga elukubrationer, ämnade att bevisa att Sverige i detta krig uppfört sig mindre hederligt, att Ryssland bvarken betett sig blodtörstigt eller bakslugt eller mindre ridderligt, att det aldrig satt priskurant på finska soldater och vapen, med ett ord att Ryssland var en ädelmodig fiende och den som i allt hade rätt. Antag detta; sä frågas med skäl, huruvida den officiella tidningen anser sig skyldig att aldrig sluta sina spalter för ensädan författares långa afhandlingar? I detta fall skulle förmodligen Sveriges officiella tidnings moral låta nägot annorlunda. P. TT. förebrär oss vidare den näsvisheten att beledsaga vär högvälborne författares sista ord :redan samma dag, med nägra motyttranden och icke unna herr baronen sista ordet åtminstone till följande dagen. Förra gängen baronen behagade begära rum i ÅA. B. för sin artikel, icke allenast försakade vi att samma dag vända oss emot hans framställning, utan dröjde tre dagar, det vill säga en half vecka, innan vi yttrade oss. Vill P. T. veta pä hvems enträgna bö ner vi den gängen lemnade herr baronen tre dagar utan svar? Man kan villfara böner, som framställas med vett och anständighet, men menskligt tälamod kan ta slut, äfven hos en tidningsutgifvare, när fordringarne framställas med öfversitteri och oförskämdhet. Vi förklara att vi ej kunna finna nägon skyldighet för oss att intaga ens baronens första skrift; baronen hade kunnat fortfara i Dagbladet, der han gjorde sin stätliga debut. Nu är det en pligt mot vära läsare att tillsluta vära spalter för baronen. Han kan ju sätta upp en egen tidning för att rentvå decemberusurpatorn och söka göra hans statskupp populär, i fall ej den officiella eller den balfofficiella tidningen för detta ädla ändamäl vilja bestä honom nödigt spaltutrymme. Företaget skulle säkert löna sig, och förmodligen skulle han icke sakna medarbetare. Mäbända dyker snart en ny baron eller kapten upp säsom den sannskyldige författaren till brefvet i Östgötha Correspondenten. Det kan då bli tvä redaktörer, hvilket antal tvifvelsutan icke är för stort för att nedgöra vittnesbörden i hela den tyska och engelska pressen, hvilka vittnesbörd, äfven de anonyma, varit kontrollerade af tusentals tyskar och engelsmän som under dessa händelser vistades i den franska hufvudstaden. P. T. vill gerna vända saken sä, att det vore blott för Victor Hugo och dess förläggares räkning som Aftonbladet yttrar sig i saken, då P. T. säger: Sedan man satt kafle i opponentens mun, kan man ju mycket lättare än förut respondera bäde för Victor Hugo och dess svenska förläggare., Det kan ej falla oss in att bemöta denna vackra insinuation, för hvilken Sveriges officiella tidning mä hafva äran och förtjensten alldeles obestridd, eller att vidare befatta oss med detta ämne, som för alla vära läsare, hvilka bilda sig ett eget omdöme, redan blifvit tillräckligt utredt.