Aftonbladet – 29 november 1852, sida 2

gerna ursäktas, om äfven hr Strandberg icke är en fullt tillfredsställande profet. Något mera tecken tiil lif och känsla skulle vi dock iro att äfven vår profet kunde vid vissa tillfällen åstadkomma, såsom t. ex då Bertha inför hans ögon stöter dolken i sitt bröst och feller död i armarne på hans moder. De tre vederdöparne, den krigiske Zacharias, den farlige Mathbisen och för detta rmunskänken Jonas, utföras af hrv Wallin, Della Santa och Lundbergh både till sång och spel på ett sätt, som förtjenade ett varmare erkännande å allmänhetens sida, än som vanligen skänkes dem. Hr Uddman har såsom grefve Oberthal en mindre betydande roll. Uti den karakteristiska trion med Zacharias och Jonas i tredje akten, hvilken af alla tre parterna utföres con amore, fyller han melianstämman på eit ganska förtjenstfullt sätt. Bland mindre förkortningar, som vi anmärkt, hafva vi i synnerhet saknat en del af försoningsscenen mellan Johan och. Fides i fjerde akten. Bland sådana, sora utan afsaknad ännu skulle kunna göras, vilja vi endast nämna Berthas tillagda öfverflödseria i operans början och någon del af skridsko-baletten. En ytterligare förkortning af den sistnämnda vore förmodligen i synnerhet välkommen för darmerna i baletten, hvilka i gjelfva verket icke synas vara fallna för att ge sig ut på det hala. Med allt erkännande af såväl kongl. teaterdirektionens som personalens förtjenst ef denna operag både uppsättning och utförande, kunna vi icke sluta denna anmälan utan en anmärkning. Den gäller det förvända sätt, hvarpå man ännu slitjemt utfir recitativeina uti operor på vår scen. Deklamationen ir sågodt som försvunnen från sångscenen. Uti hela denna opera, hvilken eljest är full af vackra och uttrycksfulla recitativer, hafva vi knappt hört ett enda deklamerag, eller öfverhufvud