Aftonbladet – 29 november 1852, sida 2

de s. k. bildade klasserna, som äro de största kortförbrukarne, icke skola undandraga sig denna afgift, aldrahelst då inköpet af de med den särskilda barnhusstämpeln föreedda korten ej föranleder någon förhöjning i de vanliga kortpenningarne, utan blott en minskning i den behållning som de nu lemna. Äfven är det billigt att de personer, som äro i tillfälle att uppofira tid och penningar på ettsådant tidsfördrif som kortspel, äfven ihågkomma sin skyldighet att gifva ett litet bidrag till understöd för den lidande menskligheten, och ingenstädes visa sig i detta hänseende omständigheterna mera ömmande än då det är fråga om de små värnlösa barnens räddande från uselhet och undergång. Uti den af barnhusdirektionen angående berörde förslag till Kongl. Möj:t gjorda framställning yttras: Direktionen har icke kupnat annat än med tacksamhet emottaga och för sin del hufvudsakligen gilla detta om deltagande för ifrägavarande välgörenhetsinrättning vittnande förslag; och direktionen betviflar icke heller, att förslagets utförande, särdeles inom hufvudstaden, skall mötas med välvilja; men då, efter de upplysningar direktionen inhemtat, de föreslagna pappersremsorna till en början icke torde kunna förskaffas utan en kostnad för barnhuset af omkring 2060 rår banko, som, i händelse företaget emot förmodan misslyckades, för barnhuset ginge förlorad, och företagets framgång i öfrigt beror deraf, att barnhuset genom allmän författning tillförsäkras både rättighet att genom försäljning af dylika pappersrem:or uppbära ifrågavarande frivilliga afgift och skydd mot förfalskning och andra missbruk af sädana pappersremsor, samt tillika beredes det för försäljningen och anbringandet af pappersremsorna jemte kontrollen deröfrver erforderliga biträde af oftentliga myndigheter, bar direk. tionen funnit sig böra med anmälan af detta ärende och öfverlemnanvde af kortfabrikören Heurlins derom till direktionen ingifna skrift och prof, underdänigst anhälla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i näder förordna: 1:o att direktionen må, sä fort ske kan, gå i författning or anskaffande af det föreslagna stämpelpapperet, som bör göras vid Tumba pappersbruk af s. k. lamelleradt eller tredubbelt hamppapper med vattenmärken af samma beskaffenhet, som i de nu brukliga bankosedlarne, ehuru af olika form, samt vid bankens stereotyperingsinrättning förses med konstgravyr och tryck i blå och röd fårg ungefär lika med profvet; 2:0 ati direktionen berättigas för detts papper uppbära betalning medi 8 sk. bko för hvarje stämpelremsa, samt att underslef, förfalskning eller annan rof förbrytelse i afseende på tillverkning eller anringande af dylika stämpelremsor förbjudes vid lika ansvar, som genom 17 mom. i kongl. förordningen den 23 Febr. 1842 är stadgadt; 3:0 att kortfabrikanter, som ästunda köpa och å sina kort anbringa dylika stämpelremsor, böra derom göra anmälan i Stockbolm hos direktionen och ilandsorten bos konungens befallningshafvande samt tillika ingifva bevis, att betalning blifvit erlagd genom insättning i förra fallet ä barnhusets räkning i Rikets Ständers bank och i det sednare uti länets ränteri, hvarefter motsvarande antal s ämpelremsor fabrikanterne tillhandahållas; och skall det äligga dem, som verkställa den så kallade hallstämplingen, att tillse, det papperet för den frivilliga afgiften till barnhuset, der sädant papper af fabrikanten aflemnas, blir med starkt lim eller klister fastsatt tvärs omkring ändan af kortkonvolutets ena uppveck, innan hallstämpelspapperet deröfver anbringas; och 4:0 att hallverket i Stockholm samt vederbörande magistrater i de städer, der kortfabrik finnas, böra inom Januari mänads utgång hvarje är till barnhusdirektionen insända uppgift ä det antal kortlekar, som under föregående äret blifvit med barnhusstämpel försedde; samt att de landtränterier, som för barnhusets räkning tillhandahälla dylikt stämpelpapper, hvarför 5 procents försäljniogsprovision jemte remisslage må beräknas, jemväl inom samma tid böra deröfver afgifva behörig redovisning. Regeringen lärer öfver ifrågavarande förslag hafva infordrat öfriga kortfabrikanters yttranden, men vi känna ännu icke om de blifvit afgifna. Det skulle vara särdeles hedrande för idkarne af denna näringsgren, om de instämde med hr Heurlin, men äfven om någon meningsskiljaktighet härvid skulle uppstå, såsom en lätt förklarlig följd af fruktan för ökade förskotter och besvär å kortfabrikanternas sida, bör sådant icke utgöra något hinder emot bifall till förslaget, äfven om icke någon annan än dess upphofsman erbjuder sig att till en början befordra dess verkställighet. Ett sådant exempel torde i alla fall gnart framtvinga flera.