Aftonbladet – 25 november 1852, sida 3

varit väl öfverensstämmande med Sveriges sanna intresse, såväl med afseende på bibehållandet eller återställandet afjemnvigten i Europa, som i anseende till ätskilliga för Sverige enskildt gällande skäl, hvilka syntes afråda ett krig; likväl skulle efter allt utseende dessa bevekelsegrunder längesedan hafva blifvit åsidosatte, om icke konungen khäirstädes i det hufvudsakliga rättat sig efter de råd han fått af sin vise och trogne premierminister, hvilken med stor svårighet, men det oaktadt med god framgång har tillintetgjort de öfriges onda afsigter mot de allierade, och kanske dem som några bland dessa haft mot konungen sjelf. Ty det kunde icke gerna förhålla sig annorlunda, än att de sednare omstörtningarne uti detta konungarike, och förlusten af deras egendomar, måste hafva beröfvat härvarande konung en stor del af den högre och lägre adelns tillgifvenhet, samt förmått icke få bland dem att på det allrahögsta längta efter tilkfölle till en förändring. (Insändt.) Till Redaktionen af tidningen Aftonbladet! Uti en artikel i Aftonbladet för i mändags läses följande stycke: Den tiden har länge varit förbi, då kyrkan spelade en stor synlig roll i folkens öden. Prelaterna sitta ej längre i ministerråden och päfvens nuntius har upphört att vara den mest betydande personen i landet etc. Dessa reflexioner förekomma väl såsom antites till en följande anmärkning, att kyrkans inflytelse i allt fall är omätlig, och det hela utgör en inledning till SA meddelande af den fransyske f. d. ledamotens i na-I tionalförsamlingen och jesuitvännen grefve Montalem-. berts artikel om parlamentarismen. Af sädan anledning bör den som läser Aftonbladets artikel till slutet, lätt fatta, att den först här ofvan citerade all männa anmärkniogen egentligen icke äsyttar någor tillämplighet på Sverige. Men för att i detta afseende undvika allt missförständ och för att lemna tillfälle till ett bestämdare uttryck af hvad man förmodar vara Aftonbladets mening i afseende på kyr kans ställning i Sverige, anhåller insänd. af dessa rader att få framställa följande frågor: Spelar icke kyrkan serskildt i Sverige äfven i syn-Å lig måtto ännu en ganska stor roll i folkets öden, eller ifrän hvilken tid kan denna roll anses vara förbi? Och har den icke på de sednare ären snarare tilltagit? Prelater sitta icke i ministerräden, heter det i artikeln. — Sitter då icke domprosten i Lund, hr Reuterdahl, i rådet härstädes, och bemälde domprost, numera äfven till namn och embete statsråd, säledes i allt afseende bäde synlig, auktoriserad och patenterad ledamot af ministerrädet, har han icke alltifrån sitt uppträdande på den politiska banan, alltid tillhört biskopsmajoriteten, d. v. s. preläterna och deras parti. Det är sannt att här i landet är päfvens nuntius numera icke den mest betydande personen i landet; men om i det stället herrar biskopar försöka sä godt de kunna, hvar i sin stad blifva en liten päfve och åtlydas af sina underordnade säsom vore de ofelbara, så mä man väl medge att det göres mindre behof af en nuntius för päfven i Rom dessutom. Vidare, och då presteständet eller kyrkan, i motsats emot den ursprungliga läran och grundsatsen för utbredarne af Christi lära: mitt rike är icke af denna verlden, har täckts hälla till godo med en fjerdedel af den lagstiftande och beskattande makten vid riksdagarna, och enligt hvad man vid riksdagarna sett på ståndets ständiga motvilja för en representationsreform med allmän valrätt, visat sig med serdeles förkärlek hålla fast vid dessa verldsliga privilegier och förmåner; dä det dessutom är bekant, huru en del af prelaterna varit bland de verksämmaste i riksdagarnas taktik, eller säsom det af semlige kallas intriger, och i förening med adeln hittills alltid förmått omkullslä och tillintetgöra folkets önskningar om genomförande af de mest förnuftsenliga grundsatser bä de i lagstiftning, lagskipning, beskattning och törvaltning, — kan man ej dä säga att tiden för kyrkans och prelaturens synliga roll ingalunda är förbi? Slutligen kan man icke underlåta att fästa upp: märksambeten vid det anspräk och begär att gripa omkring sig, som kyrkan hos oss, kanske mer än jl: nägot annat land med undastag af Ryssland och dess tydländer, företergi afseende på allmänna undervis: niogen. Märkom väl nemligen: För dogmernäs och trons utbredande oeh underhällande är det icke noz:; med att staten eller folket, sösom vederbörligt ocb nödvändigt är, underhäller ett presterskap, lingtl talrikare än hela den civila förvaltningers cct lagskipniogens personal tilsammans. Icke nog med, vidare, att en dag i hvarje vecka ocbl: spdå nägra dagar om äret dessutom äro anslagna uteslutande ät presterskapet, ait dä taga värd om folgets andeliga behof samt upplysa dem i kristendo mens sanningar samt om dess pligter: — än vidare, att utom denna dag i hvarje vecka föreskrifver den ecklesiastika polisen dessutom särskilda husförhör till speciel undervisning och examen öfrer dogmerna; — än vidare, att hvarje ung person vid en period i sin tefnad gär till presterskapet att erhälla undervisn ng i samma lära före sin konfirmation, och attätskilliga Isgliga påföljder äro förenade med underlätenheter asraf; — slutligen att presterskapet, säsom administrerande de sä kallade prestbetygen, har tillfälle till ena betydlig inflytelse på en stor del af den arbetande klassen — icke nog härmed, säga vi. Oaktadt alla dessa vidsträckta tillfällen till inflytelse, hvilka om de rätt begagnades synas vara tillräckliga, gör kyrkan dessutom äfven anspråk på att en del af den tid och de medel, som äro anslagna för den egentliga skolan, eller undervisningen i hvarjehanda kunskaps3renar, skall upptagas för inlärandet af samma ämne, semligen religionsdogmerna, hvariill kyrkan förut har 1:o alla söndagar och helgedagar; 2:o husförhören; 3:0o konfirmationsundervisningen och 4:0 tillfälle att uppbygga och ingjuta i församlingen under alla de relationer, hvari presten kommer till församlingen i och för extra förrättningar. Och detta sistnämeda anspråk är så stort och så starkt, att man ännu knäppt sett en skymt hos oss af det bemödande, som i an Ira länder numera allmänt gör sig gällande, att åtskilja Cen kyrkliga och sekulära eller verldsliga un lervisningen samt öfverlemna den så som sig bör ät hvsr inom sin gräns ät kyrkan och skolan respektive. Auru stark och nästan terroristisk ensidigheten i detta ifseende ännu är ioses lättast om man föreställer sg att någon skulle föreslå; det föredrag i andra nyttiga kunskapsgrenar kunde hällas i kyrkorna på söndagen i den tid, som nu upptsges af den ena bland de särskilda gudstjensterna. Vi svara icke för, att ej detta skulle uttydas såsom gudlöshet, en hädelse eller näsot likartadt, ätminstone säsom oerhördt opassandr; då deremot presterskapet anser alldeles tillbörligt at en del af den för skolan anslagna tiden skal upptasas, säsom nyss yttrades, med lexor i katekesen. Ändamälet med dessa erinringar har endast varit att päpeka att åtminstone hos oss är tiden för kyrzans verldsliga inflytarde visst icze förbi. Det har synts ins. bäde nyttigt och nödigt att nägra illusioner i detta afssende ej må fåsta sig i sinnena. C. Ehwm den ifrågavarande artikela i vårt blad gentligen angår katolska kyrkan, såsom visar sig af hela sammanhanget, har insändaren utan tvifvel rätt deri, att kyrkan i vårt land har qvar alltför mycket inflytande i verldsliga ting. Derföre har också Aftonbladet allid yrkat större religiös frihet, religionens hönudda tHill Aharnanda af murldalan Intransanr.