Aftonbladet – 25 november 1852, sida 3

arne tjenstgörande prestman, beskärmar sig högligen leröfver, att man af verldsliga makten sökt handäckning för stäfjandet af det ofog, som i allmänhet vedrifves af sekteriska aftällingar från statskyrkan och synnerhet af dem i Orsa. Ins. säger sig hafva hört sä väl prester som lekmän instämma i samma isigt, att man mot sädana borde använda verldsliga straff, ja, till och med extra judiciella; men frägar, ör egen del, om det är christligt och protestantiskt cyrkligt att så behandla någon, som öfvergifver statskyrkan? Det svar ins. sjelf gifver på denna fråga, med stöd af anförda frejdade mäns utlåtanden i detta ämae, utfaller naturligtvis nekande. Dock vägar undersecknad, det oaktadt, för sin egen del tro, att på en så vidt omfattande fräga knappt ett fullt tillfrelsställande svar kan gifvas, utan att en mängd omständigheter förut blifvit tagna i behörigt öfverväande. Det vill neml. för honom synas säsom borde man af aftallets yttre företeelser söka ledning tör omdömet, antingen det skall vara föranledt af lättsinne eller öfvertygelse, antingen af egenkärlek, högmod, nyhetsbegär och omotiverad missbelåtenhet med det bestående, eller af ett sannt medvetet och kännbart behof af nägot bättre och mer tillfredsställande, än det för handen varande. Efter en sädan föregaende pröfning, öfverlämnar jag, hvad affällingarne i Orsa vidkemmer, ät ins. och hvar och en annan, att fritt afgöra, huruvida verldsliga maktens inblandning i en sådan sak alltid må anses obehörig. Såsom anställd religionslärare i Dalarne hade det bort vara ins, lätt att göra sig underrättad om allt det som i denna sak passerat i hans grannskap ; han hade sälunda, innan han uppträdde till vära aftallingars försvar, bort veta, att intet af de lofl. medel, som stä oss församlingens lärare till buds, varit äsidosatta och obegagnade; att af oss andans svärd varit vid alla tillfällen, offentliga och enskilda, lika nitiskt som flitigt begagnadt; att deras afvikelser frän den rena evangeliska läran, sädan den ännu allmänt predikas i vår statskyrka, äro mera skenbara och föranledda af missförstånd än verkliga; att deras villomeningar tusende gånger blifvit vederlagde icke bott af oss, utan ännu bättre och eftertryckligare af tjenstförrättande kontraktsprosten och slutl. af högvödiga domkapitlet, sä att om affällingarne derät kunnat förmås lemna den minsta uppmärksamhet och ät sina lärares välvilliga handledning det ringaste förtroende, saken varit lätt och i all stillhet bilagd. Deremot borde ins. nu veta att hos affällingarne, så faderligt de än varit behandlade, så väl före som efter det fullständiga affallet, den solklaraste bevisning pä deras förstånd haft lika ringa verkan som de känslofullaste förmaningar och varningar på deras bjertan. Hade ins. sökt närmare bekantskap med dessa aftällingar, skulle han funnit, att af allt hvad de tala och tänka, afvikande frän den allmänna läran, icke en enda tanke, knappt ett ord, är de-as eget, utan ett idkeligt idisslande af det, som andra lagt dem i munnen samt att, om nägon gäng de rifva sig ut på fri hand, allt hvad de då af egen fatabur frambringa, är till den grad wvittnande om okunnighet, inbilskhet och sjelfförtroende att man mäste häpna öfver deras andeliga torftighet och rähet; vidare, att hvad flertalet af våra affällingar angär, den passiva hopen, som blindt följer sina ledare och troget upprepar deras orakelspråk, dessa enfåldiga och beklagansvärda offer för sin godtrogenhet äro sä insnärjde i sina ledares garn, att de, Hotade med evig fördömelse, icke väga låna sina öron ät sina fordna lärare, deras nu med lindrigaste benämning kallade päfviske förförare, utan undvika dem säsom deras argaste fiender; och slutligen, att hela det affälliga sällskapet, sedan det i allo öfvergifvit stutskyrkan och ät en utsedd person uppdragit alit hvad till predikoembetet hörer, så ledare som anhängare, gjort till sin lifsoch samvets-sak att med alla mö liga medel, som stå dem till buds, äfven de förkastligaste, söka utvidga partiet, genom menlösa barns och andra enfaldigares förledande att antaga deras läror och framförallt söndra sig från den bestäende kyrkan, af dem skildrad säsom satans rätta tempel. Hade insändaren sälunda gjort sig redo för verkliga förhällandet med affällingarna i Orsa, vill jag tro, att han ieke skulle sä obetingadt hafva framträdt säsom deras målsman. Skulle dock af konom samma roll vidhällas, torde det likväl benäget täckas honom att underrätta mig, huru i mitt ställe ha ansett sig härvid böra förfara? Hade väl han sjeif kunnat, med bibehållande af egen samvetsfrid, sc sina händer bundna af slika fridstörare och fortfarande läta saken hafva sin ostörda gäng, i hopp att de omsider af sig sjelfva mätte komma till sans och omvändelse? Borde man kanske icke snarare förmoda att ett verldsligt, icke vanhedrande, straff, hvartill en själasörjare endast i yttersta nödfall vädjar, så väl för samhället kan vara både nyttigt och nödvändigt, om äfven för förbrytaren hälsosamt säsom en väckelse att gifva akt på och villigt mottaga af en högre Makt en ännu hälsosammare tuktan till beredande af tt sinneslag, som visar äktheten af sin art. och sitt arsprung, genom en yttre stilla och christlig unders sifvenhet för all mensklig ordning? Eller finnes väl nägon som har hjerta att fränkänna de fridsamma och stilla i landena alla rättigheter, alla tillllykter, ut skydd mot angrepp af vilda fantasier, som gå öst på dem och det käraste de hafva här i lifvet, gen och anhörigas själafrid? Bör välför deras skull, som bära heliga ord på tungan, men oförsynt göra nela samhället till ett experimental-fält för sina galra upptåg och immerfort störa den af samma heliga rd så ömt omhuldade ehristliga samhällsordvingen, bör, för deras skull och på det deras raseri må framsent hafva sin gång, den borgerliga lagen nedtystas ch dess straffande hand tillbakahällas? Och tror räl ins. att den verldsliga makten med bifall till lika anspräk häfdar sitt anseende af folkets mälsnan och lagarnes oväldiga skipare? Jagjtror det icke. Berodde det af undertecknad, vore troligen ingen ner redobogen att lossa de fjättrar, som konventikellakatet, och mä hända ännu ett eller annat stadsande i samma anda, lagt på den ömtäligaste af Ul tankefrihet, den religiösa; jag är till oca med ärdig att med all möjlig skonsamhet hehandla upenbart falska profeter, som veta hvad de vilja, som väde gifva och taga skäl och säledes icke tillsluta ögonen ör sanningens ljus och följaktligen icke heller utetänga allt hopp om ätergäng; och ännu mer och af ult hjerta vill jag förorda och påkalla all möjlig skonsamhet mot dem, som af oförständ låtit sig fånsas i listiga förförares nät; men deremot erkänner ag öppet min ofördragsamhet, då det gäller att försvara det dyrbaraste oss blifvit anförtrodt, mot an;repp och inträng af sådana lösa och blinda ledare och leras ännu eländigare örontasslare, som den store Luther sälunda bedömmer: (se Urval af-dr Luthers krifter, öfvers. af Sonmden, 6:te delen pag. 219). Sedan de falska profeter af honom blifvit behörigen uffärdade, fortfar han: ede andre, som utan embete ;ch befallning rusa ästad, äro ej så gode, att de allas falske profeter, utan landstrykare och skälmar, wvilka borde öfverantvardas ät bödeln och ej kunna idas (om de ock lärde rätt), der de vilja gripa i ndras embete, emot öfverhetens förordning, eller :emligen stjäla sig omkring och smyga i vrärna, då -gen bör opåkallad anstifta ett eget predikande eller ränga sig in, om han än hör och vet, att man ofentligen predikar falskt, emedan det ej är honom ;efaldt att ansvara derförs. Ins. ser, att citera ej är så särdeles svårt. Må 3ladets resp. läsare afgöra hvilkendera af oss citerar ättast. Orsa den 12 Növ. 1852. O. U. Arborelius. P. L. SÄTTEGÅNGSoch POLISSARER. — I dag företogs äter vid rädstufvurättens 3:dje flalsan ss ra