Aftonbladet – 25 november 1852, sida 3

rn rett nn Jan ifrågavarande sakens rättvisa. Hvar och en embetsoch tjensteman hos konungen af Sverige innehar sin syssla så länge han skickar sig väl (quamdiu bene se gesserit), och anser sig berättigad atticke blifva förflyttad, utan till en bättre eller åtminstone lika god plats; så att, då motsatsen inträffar, det alltid är ett bevis på konungens onåd. IX. Om Sveriges förhållande under det närvarande kriget 1). Alltsedan traktaten i Nimvegen, och sedan grefve Oxenstierna stått i spetsen för Sveriges utrikes angelägenheter, har detta hofs politik varit riktad emot Frankrikes tilltagande storhet, och fiera traktater hafva blifvit ingångna med kejsaren och generalstaterna för att hindra dess ytterligare tillväxt. Denna omständighet anses här icke litet hafva gifvit anledning till uppkomsten af det 1ärvarande kriget, vid hvars början konungen härstädes understödde staterna med 6000 man på lindriga vilkor, och lika innerligt önskade framgång åt företaget som de allierade sjelfva kunde göra det. Det understöd af 12 skepp och 6000 man, hvarmed Sverige enligt traktaten skulle förse staterna, förhindrades under första året afkriget genom det infall som danskarne så olägligt gjorde mot hertigen af Holstein, till hvars bistånd konungen härstädes marcherade med en talrik här, och hade verkligen sin flotta ute till sjös, då saken blef bilagd. Och ehuru tillfället att öfverfalla Danmark då var så gynsamt som Sverige kunde önska, likväl för det! allmänna bästa skull blef denna förlikning af konungen härstädes både på det uppriktigaste befrämjad och med beredvillighet antagen; och sedan densamma var atslutad, gaf han Danmark sådana försäkringar om en vänskaplig grannsämja, att denna krona uppmuntrades att med 7000 man understödja vår konung. Det andra året af kriget blefvo landtrupperna ställda till kejsarens tjenst, äfvensom hälften af dem under de två följande fälttågen; men tvisten om flaggan hindrade skeppen att komma längre än till Götheborg, och ännu mera konventionen,som afslöts af de allierade för att afstänga Frankrike från all handel, gjorde ett slut på dessa hjelpmedel och på alla andra försök att förmå Sverige att gå de allierade tillhanda i detta krig. Ty vid nämnde tillfälle vann Frankrike ett parti härstädes, och detta parti fick anseende och argumenter på sin sida; härvarande konungs ifver emot Frankrike afsvalnade, äfvensom grefve Oxenstiernas makt förminskades, bans uppförande klandrades högljudt, och han blef nödsakad att lemna sitt samtycke till hvad han icke kunde hjelpa. Och sålunda hafva deallierade, i stället för att hoppas på hjelp från Sverige, haft nog att göra för att mildra dess hämndbegär, och att förhindra det från att göra dem skada. De skulle icke heller hafva lyckats härutinnan, om icke grefve Oxenstierna varit qvar på sin plats, samt förblifvit orubbligt trogen sin konungs och de allierades intressen, Genom hans medverkan och inflytande skedde det att förslagen till ett tredje parti hafva blifvit undertryckta, Danmarks väldsamma planer hämmade och alla öfriga Frankrikes intriger vid detta hoftillirtetgjorda. Jag säger icke detta för att tillskrifva nämnde grefve mera än han verkligen uträttade; icke heller är det mera än hvad sjelfva hans fiender öppet erkänna, skyllande blott och bart på hans envishet (som de kalla det), att deras planer härstädes blefvo förhindrade. Hvad en fred beträffar, så ehuru Sverige ; otid och förhastande erbjöd sig såsom medlare strax efter krigets början, hvilket det franska partiet då hade inflytande nog att utverka, har likväl sedan denna tid hofvet härstädes varit mycket mera försigtigt i den saken, ochl: har isynnerhet förlidet år högeligen gäckat Frankrikes förhoppningar, samt gifvit de allierade verkliga prof derpå att Europas säkerhet ligger detsamma om hjertat. Hvad som föregått i Sverige med afseende på England särskildt, var först ett förslag som m:: Duncombe 8) år 1689 hade befallning att fram-! lägga, om en defensiv allians eraellan de båda rikena och om en ny handelstraktat. Det förra af dessa förslag belastade svenskarne med ett undantag för det närvarande kriget; och de! sednare gjordes overkställbart genom förbudet af all handel med Frankrike, så att intetdera lyckades. Och derföre her föga förefallit mellan England och Sverige mer än skrik och! missnöje å svenskarnes sida i afseende pål: hämmandet af deras handel och deras under: såtares dåliga behandling, Ty ehuru framställningar mer än en gång blifvit gjorda a!l grefve Oxenstjerna, för att åter tillvägabringa nämnde traktater, har likväl intet derutinnan blifvit gjordt. Hufvudsakliga innehållet af hans framställning i detta ärende var, att ehuru konungen härstädes icke hade för afsigt att blanda sig uti det närvarande kriget, så var han dock villig att ingå uti sådana förbindel. ser, som kunde blifva af nöden för betryggandet af det protestantiska intresset och den närvarande styrelsen uti båda rikena, så väl under fortgången af detta krig som allt fram gent; och det skäl som härför anfördes var, alt det är af ganska mycken vigt för konungen härstädes att engelska kronan icke åter får innehafvas af en papist. Om en såder förbindelse ansågs obehöfiig, eller förhindra-:des af striden rörande handeln, kan jag ickel: upplysa eder om; men så har Sverige varit sinnadt, och jag tror att det ännu så är. Och. detta har ansetts vara ett säkert aätt att bibehålla Sverige såsom vår vän åtminstone, samt att förekomma all fara af dess anslutning till Frankrike eller ett tredje parti. Men i så fall förutsatte detta nödvändigt, att handelsförhållandena blefvo ordnade, samt att ersättning lemnades för de förluster som de redan hafva lidit, hvilka nu belöpa sig till mer än 250,000 kronor, enligt den beräkning som den kongl. kommissionen härstädes har gjort. Flvad den förra saken beträffar, fordras icke