Aftonbladet – 24 november 1852, sida 3

är rätt bra hopsatt det der. Se till att sakerna bli ordentligt inburna. Jag kommer ut till folket om ett ögonblick,, och med dessa ord förde han miss Ophelia in i en stor salong som hade utgång till verandan. Under det detta påstod, hade Eva flugit som en fogel genom vestibulen och salongen till en liten budoir, som Iikaledes hade en dörr till verandan. En lång, mörkögd, blek qvinna reste sig till hälften från en soffa på hvilken hon hvilade. Mamma! sade Eva med ett slags hänryckning, i det hon kastade sig om hennes hals och öfverhöljde henne med kyssar. Nog, nog, köra barn — vackert, vackert, akta mitt hufvud att jag inte får igen min migrän ! sade modren, sedan hon med en schackmatt min hade kysst henne. S:t Clare kom in, kysste sin hustru på öfligt, äkta och veritabelt äktamansvig, och presenterade sedan för henne sin kusin. Maria lyftade sina mörka ögon på sin kusin med en uppsyn af litet nyfikenhet, och mottog henne med lam artighet. En skara af domestiker trängdes nu vid ingången, och främst bland dem stod en medelålders mulattska, af ett ganska hedersamt utseende, darrande af väntan och glädje vid dörren. Ack se, der är dadda! ropade Eva oeh flög tvärs öfver rummet, kastade sig i hennes famn och kysste henne gång på gång. Denna qvinna sade henne ej att hon gjorde henne hufvudvärk, tvärtom, hon hyssjade henne, skrattade och grät om hvartannat, tills man verkligen kunde bli tvifvelsam huruvida hon verkligen var rätt klok; och när hon sluppit från amman, flög Eva från den ena till den andra och skakade händer och kysste dem på ett vis, som miss Ophelia sedermera förklarade verkligen hafva äcklat henne att se. Ja det är visstr, sade miss Ophelia, nisöderns barn kunna göra saker, som för mig skulle vara omöjliga. Hvad då, kusin lilla? frågade S:t Clare. -Jo, ser du, Gud vet att jag vill alla menniskor väl