Aftonbladet – 18 november 1852, sida 2

fulla sätt hvarpå hr A., då han förliden sommar tillbördeshr Pierre Delands trupp, utförde ett par roller på Djurgårdsteatern, såsom. den gamle professorn i Vöck ej björnen, och! bankiren Ippelberger :i A? 7v.. I åtskilliga andra stycken, såsom t. ex. Fröken de la Seigliere,, var deremot hr A. mindre lycklig. Det synes vara gubbroller af det slag som denne Tamponet hvilka egentligen tillhöra hr Almlöfs genre, och då kungl. teatern saknar en lämplig sujet för sådana partier, torde han måhända kurna komma att fylla denna lucka i personalen. Hr A. synes visserligen icke ega några komiska anlag af högre ordning, någon skapande förmåga, och mycket återstär honom ännu för att kunna på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sin plats äfven säsom en skådespelare af andra ordningen; men med teatervana och en god skola torde han blifva en användbar sujet. Hittills måste man hos honom hufvudsakligen anmärka en benägenhet att falla in uti ett lexartadt uppläsande af rollen, en saknad af fria och naturliga gester, af spel med ett ord. Hr Almlöf mottogs vid sitt inträde på den scen, der hans fader skördat så mycket bifall, med en liflig applåd, ochidå hr Sundberg vid styckets slut:ånyo framropades, förde han vid handen iden unge. debutanten, som fick mottaga sin andel i publikens bifallsyttringar. c Såsom efterpjes gafs Min hustrus andra manp, komedi i 2 akter af Målesville och Xavier, öfversättning från franskan; ett nätt stycke med en glad intrig, liflig dialog och tokroliga upptåg, -alltsaramans utan någon betydelse och endast ämnadt: för nöjet, ettsyfte-hvilket heller icke gick förloradt genom det sätt, hvarpå hufvudpartierna utfördes. Hrr Sundberg och Hedin voro de lifligaste och sorglösaste glada gossar man kundejönskasig, m:lle Kindahl den täckaste unga fru, ochfru Berg: mansson så lagom lättsinnig och så lagom förlägen vid de kinkiga saker hon har att säga; att svårligen någon kan göra det bättre. Till -benefice för en af den dramatiska konstens veteraner i vårt land, hr Lars Kinmansson, gafs i tisdags på Mindre Teatern för första gången ,Benjowsky eller -Sammansvärjningen på Kamtschatka, skådespel i 5 akter; fri öfversättning från tyskan, Benjowsky är en historisk person; han var en man af rastlös verksamhet och utomordentliga öden, Ungrare till börden och son af en general i österrikisk tjenst, deltog han såsom löjtnant i sjuåriga kriget, intill år 1758; då han af en onkel, hvars arfvinge han skulle blifva, kallades till Lithauen. Eter hans moders död föranledde honom dock stridigheter med en stjufsyster att begifva sig på resor. I Hamburg, der han först slog sig ned, studerade ban flitigt navigationen, och för att fullkomna sig deri besökte han äfven Amsterdam och Plymouth. Derefter begaf han sig till Polen, biträdde konfederationen mot Ryssarne, blef öfverste, befälhafvare för kavalleriet och generalqvartermästare. Han tillfångatogs 1769 af Ryssarne och förvistes påföljande år till Kamtschatka. På resan dit räddade han uti en storm det skepp som förde honom; denna omständighet förskaffade honomihos guvernören Niloff ett godt mottagande och han erhöll uppdrag att i språk undervisa dennes barn. En af guvernörens döttrar, Afanasia, förälskade sig i honom; -Benjowskys talenter förmådde fadren att skänka honom friheten och förlofva honom med sin dotter. Emellertid hade han, jemte flere medsammansvurne, utkastat en plan att fly från Kamtschatka. Det är denna episod i den märkvärdige mannenskif som den tyske författaren, som vitro Kotzebue, gjort till föremål 1tir-sitt: drama. Benjowskys sednare sagolika öden, grundläggandet af kolonien på Madagascar och hans utväljande till konung bland infödingarne, förekomma icke i-skådespelet. Det rika dramatiska stoff. som en sådan karakter och sådana öden som Benjowskys-lemna, har af Kotzebue blifvit behandladt med den talent och styrka han i denna genre i.så hög grad egde. Författaren har på intet sätt behöft anlita sin uppfisningsförmåga för utkastande af planen för sitt arbete, utan endast ordna och sammanställa de materialier som de verkliga historiska tilldragelserna i så rikt mått erbjuda. Den omständigheten att B. var gift före sin fångenskap och likväl såg sig nödsakad att knyta en förbindelse med Afanasia, egnar sig särdeles väl för dramatisk behandling och har af författaren också ganska riktigt blifvit tillgodogjord. De öfverdrifter till hvilka Kotzebue så ofta gjorde sig skyldig, låter han i detta stycke på ett par stöällan komma sig till last, synnerligen i slutscenen, der den faderliga förbannelsen och den derpåföljande hjertslitande bönen blifvit uttänjde på ett sätt, som alltför mycket lägger åskådarens känsla på sträckbänken. Hr Torsslow såsom guvernören och hr Swariz såsom Benjowsky utförde förträffligt sina roller. Benjowskys roll är en afdessa som så lätt förleda skådespelaren att förhäfva sig i röst och åtbörder; br Swartz föll ingen gång i dehna öfverdrift. Afanasia, det okonstlade naturbarnet, synes vära en särdeles svår roll att på ett lyckligt sätt återgifva, och om mll Valborg. Torsslow ej härutinnan uppfyllde allt hvad man kunnat önska, måste man dock erkänna: ett förtjenstfullt bemödandej hvilket ock iesomoftast kröntes med framgång. Hr Zetterholm, kogcsackermas hetmean, samt bhrr Kin: mansson, far och son, såsom tvenne hufvudpersoner bland de sammansvurne, fyllde på ett särdeles lyckligt sätt sina platser. Uppsättningen. på -scenen var omsorgsfull. och publiken skänkte isynnerhet sitt bifall åt ett par nva Ädkaratinner. tvenne rätt vackra VINter