fessorer, adjunkter, docenter och studenter sammanräknade! Om man i Stockholm, säsom vi nyligen sågo af en uppgift i Nordisk Tidskrift, har skäl till klagan deröfver att ett litterärt läsesällskap, som är beriknadt att bestå uteslutande genom ledamöternas ärsafgifter, icke kan bära sig af brist på deltagare, hvad skall man väl säga om andan uti en universitetsstad, der ett sädant sällskap, som dock njuter offentligt understöd och derföre af sina ledamöter icke behöfver fordra större terminsafgifter än ungefärliga kostnaden för en middag, icke får mera än 18 ledamöter, — akademici och stadens öfrige invänare, embetsmän, militärer, borgare och ståndspersoner, sammanräknade? En glimt af ljusning i detta mörker, ätminstone hvad framtidsutsigterna för associationsandan angär, synes mig emellertid deruti, att sympatierna för England och Amerika äro i märkbart tilltagande. Detta gäller så väl om de yngre akädemiska lärarne som om studenterna , bland hvilka hågen oeh aktningen för engelsk litteratur och engelska iastitutioner allt mera griper omkring sig och bildar en helsosam motvigt emot det förut alltför öfvervägande tyskeriet. Säväl Tidskrift för Litteratur som Aftonbladet hafva i sin män icke så obetydligt härtill bidragit. Man bör hoppas, att den anda, som på denna väg småningom ingjutes i ungdomen, icke skall stanna vid en abstrakt teori, utan i sinom tid äfven mana till praktisk handling och redbar verksamhet.