Aftonbladet – 6 november 1852, sida 2

LaKUSK Oandlldg OCK ICUNPAL vCIKSamnNet. Gustaf II:s familjeförhållanden. (Ur Minnen ur Sveriges nyare historia,.) (Slut från N:o 257.) Fn dag kort efter dem 4 November är 1778, då rytningen mellan enkedrottningen och konungaparet ätt sin höjd, och ett försök att ävägabringa en föroning var ä bane, hände det sig att konungen kom ppspringande till drottningen och sade på fransyska en tredje persons närvaro: Om ni förläter, så tror ag allt, ja det är intet, som icke jag då tror, hvarpä an, utan att afvakta svar, genast begaf sig bort 1). i fråga, om en sådan botelse gerna kunnat ega rum, tan att nägot kraftigt skäl för drottningen fanns att lerpå fästa afseende? År 1777, d. v. s. året näst före Gustaf Adolfs fölelse, erhöll både Munck och hans mor en rätt anepolig pension af drottningen. Man skall säkert ej örundra sig, om vi härvid taga oss friheten göra den rågan: Hvarföre just detta är? ... Enligt samtidas enstämmiga vittnesbörd var Sofia Magdalena en qvinna, mer än vanligt vällustig; och Munck — ung, vacker, liknande drottningen, fattig, irelysten och dertill en person utan alla grundsatser. Lägg härtill, att Gustaf Adolf var, som kändt är, mycket lik både drottningen och Munck, men i synnerhet att vissa sidor i hans karakter lifligt päminte om den sednare! Då drottningen, nägra är efter Gustaf Adolfs födelse, erhöll en ny son, i dopet uppkallad till. hertig af Småland, visade sig konungen öfvermättan nöjd, och förklarade för en af sina förtrogna sin öfvertyselse att han ej var kronprinsen Gustaf Adolfs fader, men väl hertigens af Smäland, hvarföre han genast efter den förres födsel började fundera på bästa sättet att öfverflytta tronföljden till den han ansäg l1egitim. Men med hertigens död, som kort derefter följde, nedbäddades alla dessa planer och förhoppningar i grafven. a Emellertid utvecklade Gustaf Adolf allt mer och mer de egenskaper, som slutligen skulle göra såväl hans egen, som fåderneslandets olycka. Konungen hade härom en aning. Då riksdrotset grefve Wachtmeister, kort före konungens sista resa till Aachen är 1791, när det var fråga att tillsätta en regering, som under hans fränvaro skulle förestå ärenderna, ville ötvertala honom ätt deri insätta kronprinsen, svarade konungen: Jag kan ej bifalla dertill; först emedan ett dylikt utnämnande skulle blifva lag för alla dylika fall, och skulle gifva detta barn anspråk. För resten, känner ni kronprinsen? Han är dum, envis och högfärdig. Jag fruktar att han skall göra Sveriges och sin egen olycka. Jag hyste bättre hopp om hertigen af Smäland; hans anlag lofvade mer, och om han hade lefvat, skulle Gustaf Adolf aldrig bestigit tronen. Men det torde vara nog med dessa få exempel. Vi ätergå till händelsero2r. Redan i Februari 1778 vissta man i Petersburg, att drottningen befann sig i välsignadt tillständ.. Afven i Stockholm talades allmänt derom, men med den tillsatsen, att Munck vore det väntade konungabarnets fader, ett tillägg, visserligen i hög grad obehagligt och rakt stridande mot de planer man med denna ryktbara tillställniog äsyftade, men om möjligheten af hvars tillkomst man lätt torde kunna göra gig ett begrepp. Mängden af personer, som fätt förtroende deraf att konungen geuom Muncks biträde åter blifvit förenad med sin gemål, Muncks oförsigtiga och dumdristiga uppförande 2), och möjligen äfven nägon indiskretion af mamsell Ramström, hvilken skall hafva ledt den sista underbandlingen med drottningen, då vigseln med Munck berättas hafva förefallit, — detta allt var anledningar nog till ryktets uppkomst. Detta rykte kom snart äfven till hertig Carls kännedom. I sin oförsigtighet lopp han till enkedrottningen och underrättade henne derom. Det varicke utan att hon visade sig sätta tro dertill, och utbrast i första hettan: Det är en skandal,. som jag aldrig skall förlåta Gustaf. Det gäller dina rättigheter till kronan .... Hertigen och enkedrottningen öfverenskommo härefter, att den förre skulle underrätta sig om sakens sämmanhang, innan några vidare åtgärder dervid skulle företagas. Då han höll på att lemna henne, sade hon: För all del var försigtig, saken är af mera betydenhet än vi tro, den sista villan kan bli värre än den första. Exponera hvarken dig eller mig, ty jag vill ej bli inblandad uti ett så ohyggligt trakasseri. Hertigen lofvade allt hvad hans mor begärde. Det oaktadt skyndade han sig genast till konungen och gaf honom del af hvad som sades i staden. På tillfrågan hvarifrån ett sädant rykte kunde komma, svarade han att han hört det af enkedrottningen, och han glömde ej att tillägga denna bannala fras, bvarigenom hon inför konom tydligt lätit förstå, att hon lej var obenägen att sätta tro derftills Det var kort före en fete på slottet. Gustaf blef ytterst uppbragt, och lät genast säga sin mor, att han efter dylika yttranden ej mera kunde se henne. Enkedrottningen kom ej heller till fåten, som var ledsam och T kort 3). 1) Hamilton, (a. st.), som uppgifver sig sjelf säsom den, för hvilken deå tredje personens, ganska ntrovärdig, berättat anekdoten. l2) Munck ville anses för att vara drottningens amant, och skröt deraf. 13) Fr Ebrensvärd, evligt utdrag meddelaidt i De la Gard. arkivet, XVIII, s. 132 f., samt en anteckning eiter en trovärdig person, som vistades vid hofvet då dessa händelser passerade. Vi tro att denna framställning af bertig Carls beteende vid detta tillfälle skall öfverensstämma med verkliga förhällåndet, och bedja läsaren dermed jemföra hvad derom säges i Morianen (II, 8. 143. fi:). Med allt detta kunna vi dock ej neka, att hertigens uppförande vär oförsigtigt och isynnerhet mindra grann