Aftonbladet – 3 november 1852, sida 3

NE. OM allt act SKydU, SO BalidRaC Jag WiIltOorsaäKTar oss och vär kyrka, och att genom E. K. M:s nädiga medverkan ordning och lugn äter mätte erhällas i vära fattiga bygder. Med djupaste undersåtliga vördnad, undergifvenhet och trohet har Orsa socken näden framhärda: Stormäktigste allernädigste Konung Eders Kongl. Maj:ts underdånigste och tropligtigste undersäter, på socknens vägnar, enligt bifogade socknestämmoprotokoll, Mångs Hans Ersson. Haga Olof Olsson. —L 003 Om samma ämne har en i Dalarne tjenstgörande prestman begärt rum för följande artikel : Det s. k. läseriet har visserligen redan sä mycket tilldragit sig de flesta tidningsläsares uppmärksamhet, att hvad som derom meddelas, skall läsas med intresse. Det som genom tuädningarne sist meddelades ifrån Orsa, var en ansö kan af pastor derstädes med anbällan om skyndsam handräckning af den verldsliga makten. Alla, som ins. hört tala om denna sak, både prester och icke prester, hafva äfven instämt deri, att verldsligt straff bör användas emot aftällingar och sekteriske;ja, somliga hafva talat för en fullkomligt extrajudiciel bestraftning af fem och tjugu (prygel?). Men äro dessa tankar kristliga och äkta protestantiskt kyrkliga ? Är det rätt att med verldsligt straft belägga någon derför, att han öfvergitver den bestäende kyrkan ? Vill man bryta stafven öfver schismatici, derföre att statskyrkan alltid skall säsom sädan försvaras, så kommer man till den okristliga slutföljden, att de: då äfven var rätt gjordt af judarne och hedningarne, att de förföljde Jesus Christus och hans apostlar. Ifrär en annan grund -mäste säledes försvaret för verldsligt straff i trossaker utgå. Som kristendomen är statskyrkans religion och erkännes för den högsta, så mäste det vara rätt att i den söka grunden för användanvdet af det verldsliga straffet i trossaker. Men der finnes ingen grund dertill; hvarken Jesus eller hans apostlar hafva förföljt eller ät den verldsliga makter öfverlemnat nägon, som ej ville tro. Jesus lärer at lida örätt, icke ätt-göra det, kpostelen förtäljer hvad ban har lidit, icke att han har gjort andra nägot ondt. Jemför Matth. 13: 30; Lue. 9: 50; Phil. 1: 18. Från kristendomens ständpunkt måste man säga med Tertullianus : det tillhör icke religionen att tvinga till religionen, som bör sjelfvilligt, icke med tväng antagas,, och med Lactantius: religionen bör försvaras icke med att döda, utan med att dö; icke genom grymhet, utan genom tälamod, icke genom brott, utan genom tro; om du vill försvara religionen genom blod, tortur eller annat ondt, sä försvaras den icke, utan befläckas och. kränkes; ingenting är så frivilligt som religionen., Hvad som under tiden i kyrkan intörde det olycksaliga användandet af verldsligt straff i trossaker var den romerskkatolska förblandningen af den synliga och osynliga kyrkan; och hvarthän detta förde, visar medeltiden med sina inqvisitionsoch kättardomstolar, till dess reformationen lo sade bojorna. Väldigt predikade Luther emot alli samvetstväng, icke en gäng, utan flera, Det är den största därskap, säger han ibland annat när konun: gar eller furstar vilja utan Guds ord bjuda sina un dersätare att tro. Hvad annat göra furstar, som äro sä sinnade, än att de med makt drifva och päskynda de svaga samvetena att ljuga, att förneka, att tala annorlunda än deras hjertans tankar äro, och belasta alltsä sig sjelfva med rysliga främmande synder? Mycket klokare och bättre vore det ju, om de läto sina undersätare fara vilse, när dessa en gång äro villfarande, än att de vilja tvinga dem till gifven osanning. Men då invänder du äter: Ja, den verldsliga makten tvingar dock icke till ätt tro, utan af värjer blott utvärtes, att man icke skall förföra folket med falsk lära: och huruledes kunde eljest kätterierna hällas ute? Svar: det skulle biskoparne göra; dem är sådant embete förlänadt, men icke furstarne. Kätteri kan man aldrig afhälla: med våld; dertill fordras andra medel, dertill fordras en annan strid än striden med svärdet; Guds ord skall här strida. Om man ej. ville aftalla från påfven för nägon annan orsak, man mäste dock affalla från honom för det blods skull, hvarimed hän belastar sig och de sina och gär Guds dom i förväg. Man skall handla här allenast med Guds ord; ty det går ju så i denna sak, att hvilken i dag far vilse, ban kan i morgon bringas till rätta ! Annorledes har ej heller Christus uträttat alla ting än genom predikningarnes ord; han botade ej med eld och död; han trotsade ej på konungarnes och furstarnes harnesk. I sista artikeln af den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, som utgör svenska kyrkans egentliga symboliska bok och på hvilken alla prester hafva aflagt :sin embetsed, ingä ock dessa tankar genom skiljandet emellan den andliga oeh verldsliga makten och äfvensä i de Scbmalkaldiska artiklarne; men Luther klagade redan pä sin tid: jag mäste alltjemnt inpredika och likasom med kilar indrifva denna åtskilnad emellan det andliga och verlds. liga regementet. Mycket mera skulle ock kunha anföras emot användandet af verldsligt straftitrossaker, säsom anföranden af den utmärkte rättslärde Pufendorf, som talar sä klart och tydligt om Teligionens förhällande till det borgerliga lifvet, att nägon vederläggning knappt är möjlig ); men det nu anförda torde vara nog för att visa, att den timliga bestraftningen i religionsfrägor är på kristendomens grund ett icke mindre kätteri än sjölfva villfarelsen, att statskyrkans bekännelse (säledeå väl äfven i konseqvens dermed med rätta hela vär borgerliga lag) ogillar detta beteende, äfvensom att det är emot presteden, så att åtminstone ingen prest, som vill hälla sin ed, bör kunna deri instämma. Staten har rätt att af hvar och en fordrå uppfyllandet af de borgerliga pligterna, men ej hvad som är derutöfver i -afseende på religionen. Skola då alla sektmakare få lösa tyglar? Ingalunda,: utan emot dem skall användas det medel,som Luther i ofvananförda ord rekommenderade, nemligen ordet. Blifver ordet rätt förkunnadt, så hafva sektmakare visserligen ingalunda sä lätt att samla omkring sig partier. Hvarje sädan rörelse, som nu den i Orsa, synes vara en aöledning till allvarlig sjelfpröfning för alla prester, bäde der och annorstädes, om de så lårt och predikat, som Paulus skrifver till de Romare, och sä förhällit sig till församlingen, som apostelen karl, skrifva om sig till de Corinthier. Hvadskullemångal. prester sanningsenligt kunna svara på den frågan, om!, de, säsom de en gång lofvat, uppoffrat alla sina kropps-s och själskrafter för sitt arbete i församlingen? Öfvasl, t, ex. mycket af det, som man skulle kunna kalla för den speciella själavärden? Skarpa äro de uttalade an. ) Härom kan läsas i Den, Evangeliska kyrkoförfattningens uppkomst och principer af Rudelbach, Stoc1 holm 18520, pag. 67 ft; ingen för kyrkan intresserad E