Aftonbladet – 3 november 1852, sida 3

märkningarne i tit. Westmarks ,kritik öfver Sv. kyrkoförfattningen; men -beklagligtvis alltför sanna. Och om yttre lugn skall förskaffas i kyrkan genom svärdet är det ej fara värdt, att detta lugn icke blir nägot annat än dödens? Och om verldsligt straft skall användas emot dem, som öfvergifva kyrkan och hälla sin särskilda gudstjenst, hvad straff skall då användas emot den stora mängd, som stär kyrkan ännu fjermare, i det den häller ingen gudstjenst, utan hellre lefver i svalg och dryckenskap och gör oväsende, der nägra sjunga en psalm eller läsa ett kapitel ur bibeln? Kanske äro dessa rena Lutberaner! Ius. tycker sig ofta hafva förmärkt, att somliga, ja äfven en del prester, akta dryckenskap och dylikt högre än den stilla gudaktigheten, hos hvilken: blott illskan och lögnen finna anledning till klagomål och anmärkningar; och männe det icke ofta är denna andeliga köld ocb ovilja, som Adrifver det i början fromma och stilla sinoet till ytterlighet? Irreligiositetsfrihet synes det ofte finnas mer än tillräckligt, men derföre icke religionsfriket. Ins., sjelf prest, vill ingalunda försvara sekterism och affall ifrän kyrkan; men kan ej heller stillatigande äse, att kristendomen, som är honom det dyrbaraste, skall neddragas till en politisk partisak oct besmittas med verldsligt straff, i dess eget namn, : strid emot dess eget väsende. Dem, som möjligtvit med ovilja läsa dessa rader, beder ins. noga behjerts och pröfva saken enligt Skriftens ord och kyrkan: vittnesbörd, då de säkerligen skola med honom omsider instämma.