Aftonbladet – 30 oktober 1852, sida 3

Hålet emellan landskamereraren Langelius och landshöfding Gynther. Såsom ett upplysande dokument i afseende på de handlande personerna i dett mål och den ställning de till hvarandra intaget införes här äfven följande af t. f. landssekreteraren Eckhell , som undertecknat det ifrågakomna förhörsprotokollet, afgifna skrift. hvaraf man bland annat finner, att den till förordnade landssekreteraren begagnat tillfället att uttala sin öfvertygelse, att hans förmans landshöfdingens handlingssätt i förevarande fall utgått från en varm pligtkänsla och ct! lifvadt tjenstenitv. Att en underordnad och tillförordnad tjensteman på detta sätt attesterar sin förmans bevekelsegrunder och åtgärder utgör onekligen en af. de anmärkningsvärda omständigheterna i saken. Till kongl. köglofl. justitie kanslers-embetet. Uti en bll kong). justitie-kanslers-.embetet af kerr landskamereraren J. W. Langelius ingifven skrit, inncfattande en emot kerr landshöfdingen ceh riddaren Gynther riktad klagan deröfver, att, på sätt lands kansliets protokoll för den 10 sistlidne Juni utvisar, bemälde br landskamereraren blitvit varnad för visad försumlighet i tjensten i ett deri omförmäldt fall, har hr landskamereraren Langelius framställt anmärkning, att samma protokoll, som vid tillfället förts af undertecknad, skedde i flere delar vara oriktigt, samt, oaktadt af br landskamereraren vid justeringen derai gjorda erinringar, icke blifvit rättadt. Och då en allt för längt sträckt likgiltighet frän min sida, för så beskaffade förebråelser, hvilka uteslutande röra mig säsom expeditionshafvande, möjligen sku le kunna lemna inrymme för den föreställningen, att jag icke skulle förmä uppskatta hela vigten om omfattningen af den samvetspligt, s:m bjuder en protokollsförande, att oväldigt och sanningsenligt, till detsamma uppfatta förhandlingarne, vägar jag tro, att kongl. jusiitie-kanslers-embetet skall täckas anse detta mittsteg, att, ehuru icke af kongl. justitie-kanslers-embetet dertill anbefalld, uppträda med ett bemötande af dessa anmärkningar, icke vara i nägon mån opäkalladt. Herr landskamereraren Langelius har visserligen, under förklarande, att han lemnade pansvaret och tillfredsställelsen för och öfver de förelupne oriktigheterne ät expeditionshafvanden, förmalt sig icke vilja närmare vidröra dessa oriktigheter och har derigenom ock betydligt försvärat mitt sjelftörsvar; men dä jag icke kunnat föreställa mig att hr landskamereraren Langelius skulle älska att, blottade på all bevisning, framkasta sädane insinuationer, som att jag fört oriktigt protokoll och känt tiljfredssällelse deröfver, utan att hr landskamereraren Langehus egt någon, om ock endast inför honom sjelf gällande, presumtion af skäl till sin stora missbelätenhet, har jag varit föranlåten på allt sätt söka utforska beskaffenheten af dessa skäl och vunnit bekräftelse på den förmodan, som redan vid justeringstillfället bibragtes mig, att den egentliga grava oriktigheten i protokollet bestode deri, att der omtalas att hr landskamereraren Langelius erhållit påminnelse om fullgörande af den omiörmälte föreskriften, ehuru, enligt hr landskamereraren Langeliuy eget medvetande, någon päminnelse till honom icke blifvit gjord, Protokollet ionehäller nemligen följande ordställniog. Efter det c. tillkännagat hr landsböfdingen, att som han med ledsnad erfarit, att oaktadt flere päminnelser c, Och ehuru hr landshöfdingen vid justeringstilltället förklarade, att denna uppfatt