Aftonbladet – 30 oktober 1852, sida 3

ning af hans vid förhöret gjorda framställning var kritig, såsom en följd hvaraf någon förändring af protokollet i denna del hvarken kunde eller borde af mig medgifvas, har hr landskamereraren Langelius, förvexlande ett citat af en annan persons framställning om ett förhällande med referatet om detsamma säsom faktiskt, och icke viljande läta upplysa sig om misstaget i slik uppfattning, ständigt vidhällit att protokollet vore af mig oriktigt redigeradt, och det med en ensidighet, som af mig icke kan förklaras annorlunda, än såsom följd af samma begreppsförvirring som understundom förmätt hr landskamereraren Langelius, att i stället för att begagna sin lagliga rätt att reservera sig, om ett beslut hvari han deltagit, ej varit enligt med hans öfvertygelse (inför förständigt folk skall hr landskamereraren Lanpgelius fåfängt insinuera, att nägon expedition, innefattande ett olagligt beslut blifvit honom till underskrift förelagd) förvägra sädan underskrift. Härmed vägar jag tro att hela gåtan är löst i afseende på hr landskamereraren Langelius angifvelse så väl rörande protokollets felaktighet, som underlåten rättelse deraf. Emellertid och då hr landskamereraren Langelius ä ett ställe i sin skrift vädjat till undertecknads rättskänsla, kan jag icke undgå förklara, att hr landskamereraren Langelius afvikit från sanningen. 1:o Då hr lamdskamereraren uppgifvit att hrlandsböfdingen vid förhöret, genast och utan hans föregäende hörande, medelade den ifrägakomne varningen. Förhandlingen försiggick i den följd, protokoliet upptager, samt 2:o Då han förmält, att hr landshöfdingen icke velat, af för br landskamereraien okänd anledning, utfärda det omförmälde utslaget, angäende användande af skadade träd ä bostället, ehuru ärendet för hr landshöfdingen föredragits. Mälet var nemligen, efter hvad lätteligen finnes af tiden för dess emanerande , afgjordt under hans frånvaro, hvaremot hi landshöfdingen vid sitt äter inträde i tjensten underrättades om det missöde, som öfvergått denna expedition i det den icke kunnat erhälla behöriga underskrifter, hvarefter förmodligen hr landshöfdingen, så som hvarje annan rättsinnig chef skulle hafva gjort, erinrat hr landskamereraren Langelius att det, vid fället i fråga, författningsenligt icke varit honom till lätet att vägra underskrift. Slutligen mä det tillätas mig, med anledning a hänsyftoingen om någon min tillfredsställelse öfve; det obehag, som drabbat hr landskamereraren Lan gelius, förklara, att en slik föresställning, innefattar om möjligt, en ännu större kränkning af sanningen. än hans öfriga debiteringar; att jag icke utan smärta, sett mig af min tjensteplikt uppfordrad att fungere vid nämnde förhör; att jag lika mycket som hr lands. tamereraren har behof af min förmäns uppmuntrande välvilja för att icke, under sträfvandet att fullörs de ofta nog ganska ansvarsfulla och trägna tjensteåligganderne, fälla modet eller förlamas i min verk samhet; att jag lika med hr landskamereraren Lan gelius anser, att den förman, som icke ät dem af sins underordnade, som stä honom närmast i ansvarighe: och pligter, egnar aktning och ett rättvist förtroende. år längt ifrån att värdigt bekläda sitt höga kall; mer att jag äå en annan sida mäste beklaga, om den upp fattning af det tillbörliga skulle blifva den rätta, at det skulle vara desse sednare värdigt och tillständigt, att dä, som här oförtydbart är händelsen, bevekelse. grunden till förmannens handlingssätt är utgänger frän en varm pligtkänsla, och ett litvadt embetsnit, göra uttrycken af dessa sä värdefulla egenskaper hos en chef till föremäl för en offentlig anklagelse, egentligen blott derföre, att dessa yttringar nägon gäng antagit mera skärpa, än det mätt, deraf den särade sjelfkänslan hos den underordnade vill anse hafva vari det rätta; samt att det skulle, säger jag, smärta mig om jag till den grad misstagit mig, attifrägavarand steg af hr landskamreraren Langelius, hvilket efte min öfvertygelse, skulle i sin konseqvens leda til upplösning af all samdrägt och disciplin inom en om betsförvaltning, paralysera möjligheten af all nyttif verksamhet och slutligen undergräfva sjelfva embetet värdighet och anseende, skulle kunna mötas af der allmänna rättskänslans gillande. Hernösand den 26 Augusti 1852. Carl Aug Eckhell.