Aftonbladet – 30 oktober 1852, sida 3

telse om dess beskaffenhet och författning. Detta kompani äricke blott skadligt för Sverige, utan äfven för England, alldenstund en af våra köpmän (vid namn Souton) som nu är i London, har monopoliserat hela handeln med beck och tjära, derigenom att han afslutat kontrakt med kompaniet om alltsamman, till ett högt pris, med vilkor att ingen annan skulle få något deraf. Om deremot alla svenskar hade tillåtelse att sälja det, och alla köpmän att köpa det, skulle vi få det för mycket billigare pris. Beträffande koppar, jern, ståltråd, spanmål, bräder, och alla andra varor som exporteras härifrån, enär de icke tillhöra något kompani, utan säljas och köpas efter köpmännens fria vilja, så kan man icke få någon noggrann uppgift på huru mycket höraf utskickas, alldenstund det helt och hållet beror på de reqvisitioner som våra kommissionärer härstädes erhålla från sina principaler. Här finnes ett sockerkompani och ett tobakskompani, men båda ganska fattiga och obetydliga, helst deras handel endast består uti att emottaga dessa tvenne artiklar utifrån, samt att här skämma bort dem. De varor hvilka vi egentligen hit importera, äro kläden, alla slags ylleoch yllegarnsmanufakturer, silkesstrumpor, stenkol, och många andra artiklar, ehuru icke i någon stor eller bestämd qvantitet; och sedan vi blifvit fria från kriget, hafva vi importerat hvad holländarne förut försedde Sverige med, såsom vin, tobak, socker, och alla slags kryddor. och skulle kriget fortfara, har jag ingen tvifvel att vi snart skulle vända denna handels lopp uti vår väg, så väl som hela Östersjöhandeln. De handelsfartyg som svenskarne äga, tjena under krigstider till örlogsskepp; men unde fredstider begagnas de på följande sätt. De lastas här med deras eget lands produkter af våra eller holländska köpmän, för att gå till England eller Holland, hvarifrån de taga ny frakt till Frankrike, Spanien, Portugal, hvarefter de gå till St. Ybeg för att der intaga salt och föra det hit. Endast någrafå bland de mindre fartygen gå beständigt mellan England, Holland och Sverige, och det ä på dessa allena gom vi hitföra våra kläden och andra varor. Skepparne på dessa fartyg äro engelsmän eller holländare, hvilka låtit naturalisera sig såsom svenskar för denna handel skull; och isanning äro pålagorna på uttändska fartyg så stora härstädes under fredstid, att man kan ingenting förtjena på någon vara som införes med dem, och man tror, att om vi i England skulle lägga lika stor skatt på svensken der, som han gör på engelsmännen härstädes, samt se till att densamma ordentligt utkräfdes, så skulle vi hafva nästan lika stor handel. här alltid, som vi hafva för det närvarande genom kriget, Här är nyligen anlagd en klädesfabrik, och likaså en silkes-strumpfabrik, hvilka likväl det är anledning att hoppas icke skola göra oss någon särdeles skada, emedan landets ul: är ofantligt grof, och snarare lik pudelbår än en får-fäll, äfvensom silket för strumpor kommer hit från Hamburg till ett mycket högt pris, men isynnerhet derföre att vi hittills hafva kunnat undersälja fabriksägaren härstädes både i kläden och silkesstrumpor. Skulle dock framdeles så hända, att han gör oss skada och beröfvar oss vår handel, sä är det vårt eget fel, alldenstund vi förse honom med ull från England, och jemväl med väfstolar, samt en silkesväfvare, hvilken redan hade antagit och undervisat flera lärlingar härstädes icke blott uti att göra strumpor, utan äfven väfstolar. Och detta allt hafva vi äfvenså att tacka mr Souton för, hvilken just under detta år har sålt och afsändt en stor myckenhet af ull till fabriksägaren, hvars namn är Leijonancker. Vighafva äfven andra skäl att tro, att detta folk aldrig skall taga mycken handel ifrån oss genom sina fabriker. För det första, emedan de icke alls uppmuntras att-bedrifva dem, ty så fort som de få det minsta utseende af att lyckas, betuvgas de med så dryga pålagor, att de omöjligt kunna bestå. För det andra, emedan materialierna till alla jern-, kopparoch ståltrådsmanufakturer föras härifrån till vårt och andra länder, hvilka manufakturer vi kunna föra hit tillbaks och söjja till bättre pris än sjelfve innevånarne här som tillverka samma varor (hvilket härflyter blott och bart af deras okunnighet). Vi draga således den slutsatsen, att om svenskarne icke kunna lyckas i sådane manufakturer, hvartill deras eget land förser dem med materialier, skola de så mycket mindre lyckas i andra dylika, hvartill materialierne mäste komma från utlandet. För det tredje hafva de brist på kapital till at drifva någom ansenlig handel. (Forts.) nen sid Målet emellan landskamereraren Langelius Mm MLA OT SS FÄR