Aftonbladet – 30 oktober 1852, sida 2

ändamål, som förtjena att underlättas, och deribland förekommer äfven denna varas användande för kreatur. Till dem får hö och halm tullfritt införas, och likaledes borde de väl få sitt behof af salt utan afgifter till staten, men här kan tullfrihet ej ega rum, emedan menniskorna också förtära salt. Med anledning af grosshandlaren Schwans vid sistlidet riksmöte gjorda motion att tullen å salt måtte nedsättas från 36 sk. till 12 sk. bko pr tunna under de följande tre åren och derefter alldeles upphöra, förklarades, att den ganska betydliga statsinkomsten, 193,000 rdr om året, af salttullen, som är desto säkrare som koksalt hvarken kan umbäras eller smugglas, skulle svårligen på annat lika litet kännhart sätt godtgöras; ty på minuteringspriset af salt lärer (?) tullsatsen endast obetydligt inverkao. I fall statsinkomsterna ej räckte till de nödvändiga utgifterna, kunde det vara anledning att draga i betänkande att upphäfva inkomsttitlar, ätminstone innan man hade andra att sätta i stället; men hos oss, der man alltid, synnerligast på de beräknade tullintraderna, har stora öfverskott, förefinnes icke någon sådan betänklighhet. Om vi närmare granska förhållandet med importen af sill och salt, så befinnes denna för de tre åren 1848, 1849 och 1850, de sista för hvilka vi ännu ega några officiella uppgifter, tillsammans utgöra 630,449 tunnor sill och 768,325 tunnor salt. Tullen å sillen, som nästan endast är införd från Norge och således enligt handelstraktaten mellan de förenade rikena inkommit för half tull eller 15 sk. pr tunna, utgör för denna tid omkring 197,000 rdr, och tullinkomsten af de under nämnde tre är införda saltqvantiteter, å 36 sk. pr tunna, 576,000 rår, eller tillsammans 773,000 rår, hvartill kommer afgift till handelsoch sjöfartsfonden, så att vår silloch saltförbrukande allmänhet under dessa år måst betala till statskassan en summa af bortåt 850,000 rdr bko. Att påstå det utbetalandet af denna summa, som till största delen drabbat arbetsklassen, icke varit kännbart, är en orimlighet, då man vet huru små tillgångarne äro inom denna klass. Men om det varit kännbart för folket att erlägga dessa afgifter, så borde det deremot varit lätt för statsverket att umbära dem. Såsom vi förut nämnt har inkorasten af tullverket hvarje år öfverstigit hvad deraf varit beräknadt, och det med så betydliga belopp att, då bruttoinkomsten af tullen vid 1848 års riksdag uppskattades till 4,075,000 rdr om året, för de följande tre åren, utgjorde den t. ex. för sistlidet år, det sista af dem. 53,321,886 rdr 11 sk., och lemnade således ett öfverskott för ett enda år af omkring 1,200.000 rdr bko. Tullinkomsterna ha varit i ständigt stigande. De voro 3,395,747 rår år 1844 och ha sedermera årligen ökats, så att de förhdet år voro närmare 2 millioner högre än 1844; men ändock säger man att statsverket lika litet kan tåla vid den minsta afprutning i dessa afgifter, antingen de uppgå till 3 eller 5 millioner. Den skulle alltid blifva för detsamma högst kännbar, hvaremot afgifterna, helst då de under årets lopp styfversvis drabba de torftiga folkklasserna, anses litet kännbaran. : Emot ett sådant system af orättvisa och oklokhet kan man icke nog opponera sig, och då det nu ej är mera än ungefär ett är till nästa lagtima riksdag, vid hvilken frågorna om tulltaxan måste komma under öfverlöggning, kan det vara på tiden att åter upptaga dem i den offentliga diskussionen. Då vi i en föregående artikel behandlat frågen om tullen å vin, hvilken är så högt uppdrifven emedan man förmenat vin endast vara en öfverflödsvara, så ha vi här vändt oss till afgifterna för sill och salt, enär dessa i alla svLr Ulvuväluiguessvarvs: Vu scunuku dan icke träffas lika hårdt af tullafgifterna som vinet, så är dock i alla fall deras konsumtion belagd med en orimlig skatt, hvilken för saltet uppgår till fulla 100 procent af varans inköpsvärde å produktionsorten. Såsom en egenhet i våra tullstadganden torde slutligen i sammanhang härmed förtjena att anmärkas, alt de som förtära utländsk strömming få betala högre tull än de, som hälla sig till sill. Båda dessa artiklar äro väl belagda med samma tull, 30 sk. bko pr tunna; men all sill som inkommer från Norge åtnjuter lindring för halfva tullbeloppet; hvaremot strömmingen, som ej importeras från brödrariket och som för ofvannämnde tre år uppgått till blott 10,368 tunnor, får vidkännas sin fulla afgift. Båda borde dock vara fullkomligt fria frän afgifter, och derigenom vunnes också en billig jemnlikhet mellan strömmingsoch sillkonsumenterna. Om byggande af båtsmanstorp. Sedan K. M:t, i anledning af särskildt förekommen fröga rörande påbyggnad af stugan i ett bätsmanstorp vid Bohus 1:sta bätsmanskompani, genom K. bref den 18 Juni sistl. är, anbefallt Konungens befallningshafvande i Götheborgs och Bohus län att, vid sammanträde med vederbörligen utsedde fullmäktige för samtlige rotehällare, vid Bohus bäda båtsmanskompanier söka tillvägabringa öfverensstämmelse till bestämmande af äbyggnådens vid dessa kompanier bätsmanstorp dimensioner och öfriga beskaftenhet, att vid framdeles skeende nybyggnad tjena till efterrättelse, samt att derefter med anmälan om förloppet häraf till K. M. inkomma och dä tillika insända den träffade öfverenskommelsen; sä har bemälde befallningshafvande, jemte anmälan att sammanträden i kompanichefernes närvaro egt rum med rotehällarnes sockevis utsedde ombud, för 1:sta kompaniet den 18