Aftonbladet – 16 oktober 1852, sida 2

icke alltid skulle stranda mot dennes stoltsinnighet, och således tillintetgöra behofvet af den konungsliga nåd, som kunde blifva ett så mäktigt stöd för kärlekens anspråk. si Sysselsatt af desså känslor och tankar lät han uppkalla Heinze till sig. Ni har haft rättv, sade konungen till honom. Jag har funnit alla edra uppgifter på det fullkomligaste besannade.w Min underdåniga trohet och samvetsgrannhet hafva således icke drifvit mig att föra min berättelse utom gränserna . . . Visst icke, alldeles ickel! Nitet, det underdåniga nitet har icke låtit mig säga för mycket? För litet, för Titet, tvertom! Ers majestäts höga bifall uppfyller mig med en tillfredsställelse, som är mig omöjlig att beskrifva! Och ers majestät täckes finna att jag icke sett hennes skönhet genom förstoringsglas!a Det finnes intet sådant för ett behag, sådant. som hennes,, Denna sanktion åt en smak utan anspråk .. .9 Hela verldens smak måste i den punkten! blifva enstämmig, min kära doktor! Dessa ögon ...s sMed sina dunkelblå glober, fulla af mildhet och ljuf längtan ! Alldeles! sade Heinze, men tänkte vid sig sjelf: Här har, med förlof, er kungliga blick skådat rasande,, Och dessa läppar... .w Tyst! Försök ej några jemförelserba Och dessa kinder med sina förtjusande små gropar och sin fina, genomskinliga rodnad!: Sin intressanta blekhet, vill ni sägav, sade konungen, som var så intagen af det föremål som sysse:satte hans tankar, att han helt och hållet förglömde att det kunde vara fråga