Aftonbladet – 16 oktober 1852, sida 2

— Claes Ulric Nerman. Nekrolog. Landshöfdingen Claes Ulric Nermans dödsfall; hvarom vi i förgår berättade, har med gårdagens post bekräftat sig. Herr Nerman, son af landssekreteraren i Halland Johan Nerman och Margaretha Christina Kuylenstjerna, var född den 5 Oktober 1792; blef först student i Lund 1809 och tog der examina för inträde i presteståndet, så att han redan vid 18 års ålder hade venia concionandi af biskop Wingård och predikade med betyg om mycken skicklighet; reste derefter 1813 till Upsala, der han samma år i Juni undergick juridisk examen och inskrefs kort derefter i Götha hofrätt, der han avancerade till civilnotarie och under tiden hade flera domareförordnanden äfvensom adjunktion såsom ledamot, till dess han år 1827 erhöll Nordals, Sundals och Walbo häraders domsaga på Dalsland och kallades i Maj år 1830 att förestå polismästareembetet i Stockholm efter herr af Wannqvist, som mot sin vilja flyttades till understäthållareplatsen, Under utöfning af detta embete erhöll han lagmanstitel i Augusti 1830, blef riddare af Wasaorden 1832 samt af. Nordstjerneorden 1834; förordnades derefter i April 1837 att förestå justitiekanslersembetet efter hr Bergenschkiöld och utnämndes 1838 till justitiekansler, hvilket embete han i Mars 1840 lemnade då han utnämndes till landshöfding i Kalmar, hvilket län var ledigt efter hr Nordenanckar, men, när utnämningen skedde, förvaltades af dåvarande statssekreteraren för ecklesiastikärenden hr von Hartmansdorff. Nerman adlades i Oktober 1843 och introducerades 1845 i Oktober under n:o 2321. Hr Nerman spelade under några år en icke sbetydande politisk rol såsom ett slags hemlig rådgifvare hos konung Carl XIV Johan. Hans inflytande förbereddes under 1828—1830 årens riksdag, då han ansågs vara d. v. generaladjutantens för armåen hr grefve Brahes allt i allom och understöddes länge af bemalda he g-efrvy LA Uve bookyGu Hal IKVal småningom frigjorde sig och gick sedermera, som man säger, på egen handa. Han ådrog sig under denna tid mycken ovilja och misstroende såväl inför opinionen som inom embetshierarkien, så att, enligt hvad konstitutionsutskottets decharge-betänkande vid 1940 års riksdag upplyser, den högst ovanliga händelse vid hr Nermans förordnande till justitiekansler (1837) inträftade, att samtlige konungens rådgifvare, då varande justitiestatsministern h. ex. grefve Rosenblad) inbegripen, reserverade sig till statsrådets protokoll, med förklarande att hr N: hvarken vinnehade de egenskaper eller det anseende i allmänhet, som serfordrades att förvalta detta vigtiga embete. Han tyckes likväl derefter snart nog hafva försonat sig med ministeren och var derföre långt ifrån ensam om det åtal för majestätsbrott, som anställdes mot assessor Crusenstolpe för hans oskyldiga ordlek i anledning af friberre Flemings befordran till major vid Svea litgarde, och hvilket derefter gaf anledning till 1838 års s. k. oroligheter och de famösa anordningarna som då vidtogos. Hr Ns erfor vid denna period handgripliga bevis på sin impopularitet, hvilka han dock afvisade, med ett mot alla dylika slags förolämpningar stålsatt mod. Då likväl, vid påföljde riksdag, ministeren förändrades samt departementalstyrelsen nfördes, hvarigenom justitiekansleren upphörde att vara ledamot af konseljen, lärer, efter hvad man den tiden berättade, den nye justitieministern hr grefve Posse (som förut aekat emottaga öfverståthållareembetet emedan han icke ville hafva hr N. såsom polismästare) fordrat hans aflägsnande från justitiesanslersplatsen, hvilket ock skedde i Mars 1840, genom hans förflyttning till höfding öfver Kalmar län. Såsom embetsman var hr N. utan motsä) Utom honom sutto då i rådet grefvarne Mörner, C. Löwenhjelm, Adelsvärd och Hård, friherrarne Åkerhjelm och v. Schulzenheim samt statssekreteraren Dankwardt.