Aftonbladet – 29 september 1852, sida 2

misantropiska ut. Utsigten härifrån var emellertid vacker med den trädbevuxna sluttningen, det vida hafvet och den lugnt hvilande fregatten nedanföre, och de öfverhängande bergmassorna ofvanföre. Härifrån fortsattes gångstigen högre npp till foten af det Höga berget på öns midt, nedanför hvilket fram emot andra berg och stranden sträckte sig en vidlyftig slätt eller platt dal, der en rad af 8 till 10 hus, liknande de förra, lågo strödda på något afstånd från hvarandra, och hvarest, odlade marker, stengärdesgårdar och planterade resliga apelsinträd, fullsatte af frukster, utvisade spåren efter den gamla kolonien, På denna slätt ströfvade stora -bjordar af halfvild boskap bölande i ostörd frihet och lugn i sitt ymniga bete. Ty hela denna ö, men i synnerhet denna trakt, syntes vara särdeles bördig, och lofvade att, vederbörligen skött och upparbetad, kunna: blifva ett riktigt Eldorado. Här hade ock hufvudsätet varit för den koloni, som 1833 anlades ifrån Ecuador: Först ditsändes 4 officerare och 14 frivillige, med vilka likväl förenades några brottslingar. Denna koloni förstorades småningom, så att när Dupetit-Thouars besökte den, fanns der mellan 300 till 400 innevånare. De voro temligen nöjda, bodde tillsammans i fred och ro, odlade bananas, manioc, legumer, papaya, jemte fikon och apelsiner. Men närvaron af de deporterade innefattade anledningar till en upplösning, som ej dröjde att infinna sig och nu lemnat ön så öde och tom. (Det var, sår som du torde påminna dig, de värdiga qvarlefvorna af denna kolom som gifvit sig till sjöröfvare, och som vi togo vid Guayaquil.) Vi riktigt önskade oss, der vi gingo och äsågo herrligheten, en samling dugtiga stenbrytandeFryksdalingar, att sköta denna jord; af Charles-island skulle då snart kunna göras